Det krävs motivation och mod 

Gå 80 mil, tänker jag när jag ligger i sängen på härbärget i den lilla franska byn och inte kan somna. Tänk om det är oväder i morgon när jag ska gå över bergen till Spanien, tänk om mina fötter sätter stopp för min vandring. Tänk om … Men så somnar jag och vaknar jättepigg i ett underbart solsken. 
  
På pilgrimskontoret ställer de frågor om min kommande vandring och jag svarar så gott jag kan, tills den sista frågan kommer. Har din kommande vandring något att göra med din tro? På den har jag inget svar och jag säger precis så till mannen som ställt alla frågorna.

Jag får mina stämplar i mitt pilgrimspass och startar Camino Francis i St. Jean Pied de Port i Frankrike för att vandra till Santiago de Compostela i Spanien. Det är långt, jättelångt … Det har krävt en hel del förberedelse i form av träning, motivation och framförallt mod. Det är verkligen en utmaning, det vet jag. 
  
Jag startar ensam och känner att benen är lite skakiga och undrar hur det ska gå? Men vad kan vara härligare än när vandringsskorna är snörda och ryggsäcken på plats, tänker jag, när jag tar in den friska bergsluften och får en härlig rytm i stegen.

Bruset från civilisationen avtar sakta när jag kommer högre upp i bergen och mina benmuskler får ge allt för att jag och min ryggsäck ska komma upp för dessa så branta backar. Vandraren i mig har vaknat, ryggsäcken ska justeras, skorna ska snöras hårdare. Värmen kommer så sakta i kroppen och jag förstår att jag har gått många kilometer på denna min första dag. 

Jag ser mig om efter andra pilgrimer men ser ingen, undrar varför? Är det bara jag som går här, kanske tog jag fel väg vid vägskälet för någon kilometer sedan, en liten ilning känns längs ryggraden och jag ryser till av rädsla.

Jag är fortsatt ensam på vägen, när det första mörka molnet dyker upp och ovädret kommer över mig och blixtarna slår mot berget. En liten skreva blir mitt skydd och när pulsen lugnat ner sig, så förstår jag att det var nära ögat. 
  
Efter en kvarts vandring ser jag gränsen till Spanien, underbart! På härbärget är det full aktivitet, många har tagit en lättare väg över till Spanien, några har som jag gått över bergen. På kvällen är det pilgrimsmässa i den lilla kyrkan och efteråt äter jag middag och somnar gott tillsammans med hundratalet andra pilgrimer. 
  
Jag passerar många små byar och möts av glada hälsningsord från gubbarna som dricker sitt kaffe vid byns café, jag ser den lilla kyrkan som finns mitt i byn, med öppen dörr, jag går in i skuggan och ber en bön.

Min vandring fungerar fint och jag träffar pilgrimer från alla världens hörn, jag vandrar i berg, på slätter och i öken. Att vandra på Mesetas högplatå är påfrestande, åtta dagar på hög höjd, kallt på morgonen och stekhett på eftermiddagen.

Jag kommer till härbärgen med gott om varmvatten, en plats i underslafen, trerätters pilgrimsmiddag samt en underbar frukost innan nästa dags vandring. 10 Euro för sängen, 3 Euro för frukost, gott om varmvatten och pilgrimer i varje hörn. Ibland kommer en gitarr fram och jag spelar blues på mitt munspel. ”Sången” fortsätter när vi har somnat, snarkningarna går i många tonarter, camino-sången. 
  
Till den heliga Birgittas krypta kommer jag, min nyfunne vän Young från Sydkorea och en filippinsk kille och det är märkligt att få berätta för dem om vårt svenska helgon som gjorde sin pilgrimsresa på 1300-talet.

Buen Camino är hälsningsfrasen här i Spanien och den besvaras med ett tack och en bekräftande nickning. Vi pilgrimer hjälper varandra, fattas det vatten så ger vi, söker någon efter vägen, så visar vi.

Det är svårt att beskriva känslan efter att ha vandrat i över en månad och se Santiago de Compostela på avstånd. Jag hör en säckpipas toner i gränderna när jag går genom gamla stan. Snart ser jag torget framför katedralen som badar i solsken med pilgrimer överallt, utsträckta och i grupper, jublandes och gråtandes efter att ha gjort denna så långa vandring. Jag ser på deras solbränna och klädsel att de har vandrat en lång tid, och deras blick bekräftar det.

Som krydda på mottagandet i Santiago så bjuder katedralen på mässa där vi får en doft av rökelse från rökelsekaret som svingas fram och åter över våra huvuden. 
Katedralen är fylld till sista plats och vi pilgrimer får uppleva en närhet och tillfredsställelse som ger ett fint avslut på vandringen.

Efter några dagar i Santiago fortsätter jag till Finisterre, Världens slut, vid Atlantens kust. Här kan man bränna sina slitna kläder och se solen gå ner i ett stilla hav. Jag går ner till en strand och hittar en mussla som jag fäster på min ryggsäck, en pilgrimsmussla. 
  
Jag ber en bön där jag tackar mina fötter som burit mig ända hit.

Text & foto: Sverker Lindberg, coach, vägledare och Camino-vandrare 
  
(Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 3 2022)