Det Spirar vid torget i Kungsbacka

Kungsbacka kyrka är kyrkan mitt på torget, säger Pia Blomqvist, diakon i Kungsbacka-Hanhals församling. Visst är det häftigt. Här rör det sig mycket människor.

”Kungsbacka-Hanhals församling ligger centralt i expansiva Kungsbacka kommun. Här finns Kungsbacka kyrka som öppnar dörrarna mot torget, Sankta Gertruds kyrka mitt i ett bostadsområde och medeltida Hanhals kyrka på landsbygden.”, står det på församlingens hemsida.

– Kungsbacka är Hallands näst största stad med ca 80 000 invånare, berättar Mikael Svensson, diakoniassistent i församlingen. Man tror att Varberg är näst störst, men så är det inte. Kungsbacka är ett oerhört expansivt område.

Närheten till Göteborg har betydelse, men det är inte hela förklaringen. Det byggs mycket i Kungsbacka kommun och det är många som flyttar till Kungsbacka.

Det finns en lång tradition av att ha öppet i Kungsbacka; både kyrka och café. Och under senaste året har församlingen gjort en tyngdpunktsförskjutning genom namnbyte till Mötesplats Spira och en mer diakonal inriktning.

– Vi har skruvat det lite från att ha varit ett café till att bli en diakonal mötesplats, förklarar Pia.

– Vi tänker också grönt, fyller Mikael i. Dels är den diakonala färgen grön, dels är den miljövänliga profilen grön, att ta hand om skapelsen. Så mycket det går har vi kravmärkt och närproducerat. Det är också något kyrkorådet har önskat.

Det finns även en nyanlagd köksträdgård på andra sidan kyrkan. Där plockas det blommor till borden, samt örter och bär som används i köket.

”När du träffar andra besökare skapar du gemenskap. När du ser eller pratar med någon bryter du ensamhet. När du köper en kopp kaffe bidrar du till diakonin.”, står det på presentationen av Café Spira på skyltar på caféborden.

– Jag är lite fascinerad av hur stor inverkan man kan ha på en främlings dag med endast ett hej eller ett leende, säger Victor Tedeman, diakon i församlingen. Om det är något som kan få genomsyra den här platsen så är det fantastiskt. Att folk kan få känna att de bidrar till något gott när de kommer hit.

– När vi tänker den diakonala mötesplatsen så är det dels att besökarna ska mötas av något annat än ett vanligt café, dels att man ska känna att man blir sedd och mött, betonar Pia. Och det är inte bara vi som arbetar och är ideellt engagerade här som möter besökarna, de möter också varandra.

Som besökare får jag inte bara något själv, jag ger också till de andra besökarna. Och betalar jag extra för en kopp kaffe så kan någon annan bli bjuden också. Det kallas ”Fika det vidare” eller bjudkopp.

Namnet Spira kommer från ett bibelord i Jesaja 43: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.”

– I mötet med varandra, oss själva och Gud får det spira fram något, en tro, fördjupning, förklarar Pia.

De som kommer till Spira är oftast lite äldre. Det är främst de som är daglediga som kan komma. Och mest manliga besökare, inte så många föräldrar med barn.

– Vi pratar mycket om den manliga ensamheten, säger Mikael. Här finns det en gemenskap. För i mötet med människor handlar det mycket om ensamhet. Att som församling kunna erbjuda en plats där det finns gemenskap är bra. Här finns det alltid någon att prata med.

– Många män har fått höra hela livet att man ska klara sig själv och inte prata om det som är svårt i livet, säger Victor. Att då ha ett gäng här som märker om man inte är här på ett tag, eller är beredda att hjälpa till när det blir tungt är väldigt fint att se.

– Församlingen ska känna en glädje och en stolthet över att det finns så mycket män här, fortsätter Pia. De männen som vi kanske inte i vanliga fall möter i kyrkan. Annars är det ju män med ansvar och uppdrag vi möter. Och i grupperna är det damer vi möter.

Både Pia och Mikael är överens om att det märks att det finns en omsorg om varandra, mellan de som kommer.

– Det är det allmänna diakonatet, att när man är här och fikar är man en del i ett diakonalt arbete, säger Mikael. Bara genom att köpa en fika bidrar man till kyrkans hjälpverksamhet.

– Det minsta man får när man kommer hit är en kopp kaffe och ett hej, konstaterar Mikael. Sedan finns det mycket mer såklart.

– Gemenskapen och mötet mellan människor blir förhoppningsvis också en motpol till det ”vi-och-dem”-tänk som kan finnas i både samhället i stort och kyrkan, kompletterar Victor. När man lyssnar till andras berättelser inser man att det lika gärna kunde ha varit jag som hade behövt hjälp.

Bemanningen består av både personal och ideella. Köket är viktigt och det måste fungera. Här finns ideella som hjälper till med till exempel disken, bakar och som sköter blommorna.

– Vi försöker alltid att vara två från personalen som rör sig här om någon behöver prata eller någon behöver en matkasse, förklarar Pia.

– Jag står gärna och serverar kaffe, fyller Mikael i. Då får jag bra kontakt med besökarna. Då måste man prata med varandra. Det bryter isen.

– Vi har också lite planer som vi inte satt verket ännu, fortsätter Pia. Vi har olika värdeord, till exempel gemenskap, som vi aktivt försöker tänka på i våra samtal, som en hjälp i samtalet.

Mellan 20 och 35 besökare brukar det komma dagligen, under de fyra dagar som Spira håller öppet. Före pandemin var det också olika föreningar som brukade ha sina möten på caféet; De synskadades förening, en bokcirkel som kom och fikade efter sina samlingar och gamla arbetskamrater som träffades för en fika. Det är något som man gläder sig åt att det har börjat komma tillbaka.

– Före pandemin serverade vi också frukost på fredagarna, berätta Mikael. Det var väldigt bra, en god och billig frukost. Det hoppas vi kunna erbjuda igen.

Någon annonsering för Café Spira, utöver församlingens information, behövs inte. Det sprider sig mellan besökarna, och det händer att människor bara ”trillar in”, som upptäcker det när de går förbi.

Med pandemin kom också att hålla kyrkan mer öppen på dagarna. Varje dag Spira är öppet, fyra dagar i veckan, är också kyrkan öppen. Två dagar i veckan är det middagsbön.

– Jag har mött människor som säger att de bott i Kungsbacka i femtio år men inte varit inne i kyrkan, säger Mikael. Och nu ser jag att det är öppet här så jag gick in, säger de.

– Vi vill att det diakonala spåret ska bli synligt, säger Pia, att vi stöttar varandra. Inte att vi ska stötta er, utan att vi stöttar varandra. Och att det finns ett ställe där man kan vara sig själv.

– Vi hoppas att fler människor hittar in här, fyller Mikael i. Att det får bli den diakonala mötesplatsen som vi längtar efter, på ett ännu tydligare sätt.

– Och det som är fint här och det som är lite häftigt är att det finns ett flöde härifrån och in i gudstjänsten, bland våra stammisar, avslutar Mikael med ett stor leende.

Text & foto: Torgny Lindén

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 1 2022).