Rohde (1888-1929) förespråkade en särskild kyrklig fattigvård där även lekmän kunde ha praktiska uppgifter. Han formulerade ”det nya budet om kärlekens övning” och 1923 grundade han Göteborgs diakonissanstalt nu Bräcke diakonigård. Rohde ville inte skilja tro och kärlek åt och hans maxim var ”Man kommer längst med ett kärleksfullt lirkande”. Med sina 41 år har han haft längst tjänstetid som biskop i stiftet.
Edvard Herman Rodhe var prästson från Lunds stift, men farfadern var kyrkoherde i Valinge. Prästvigd 1877, blev han domkyrkoadjunkt i Lund, 1881 kyrkoherde i Karlshamn, 1885 i Norrköpings S:t Olai, och följande år hovpredikant, för att 18 juni 1888 från första förslagsrummet utnämnas till biskop i Göteborgs stift. Han biskopsvigdes 26 augusti i Uppsala domkyrka av ärkebiskop A. N. Sundberg.
E. H. Rodhe representerade en ny, utpräglat kyrklig och konfessionellt luthersk biskopstyp, som från 1880-talet trädde till i flera stift. Medan han i sitt språk och sitt umgänge bevarade mycket av den äldre tidens högtidliga sirlighet, utgick han i sin teologi och sitt praktiska handlande från den lundensiska högkyrklighetens principer, under påverkan av den schartauska väckelsetraditionen.
Under Norrköpingstiden hade Rodhe visat stor förståelse för de sociala problemen och för socialismens reaktion mot den individualistiska liberalismen. I hans sociala engagemang korsar två linjer varandra: dels den traditionella, där treståndsläran avgränsar kyrkans kallelse från konkreta sociala hjälpåtgärder, dels en ny linje, som förespråkar en särskild, kyrklig fattigvård, där även lekmännen kunde få en kyrklig, praktisk uppgift, utan att falla prästen i ämbetet. 1894 formulerade han det så, att ”det nya budet om kärlekens övning” måste anses givet ”icke blott åt kyrkans enskilda medlemmar, utan även åt kyrkan själv såsom samfund”. Detta är det nya: att kyrkan handlar just som kyrka, och inte överlåter åt stat och kommun eller åt sina enskilda medlemmar att handla diakonalt. 1923 grundade Rodhe Göteborgs diakonissanstalt nu Bräcke diakonigård.
Snart stod det klart för Rodhe att fattigvårdsfrågan inte skulle kunna driva fram mer än ett begränsat samarbete mellan prästerna. I inget annat stift hade motståndet mot kyrkliga föreningar varit så kompakt och så teologiskt underbyggt. Likväl lyckades han genomföra en ny organisation för prästernas samråd och fortbildning i Göteborgs stifts prästsällskap, som sammanträdde första gången i september 1891. Genom att biskopen ställde sig i spetsen, och genom att arbetet byggde på bekännelsens grund, kom prästsällskapet att bli ett fungerande, än idag verksamt organ. Karakteristiskt för biskop Rodhe är hans försök att samla de stridande viljorna. ”Man kommer längst med ett kärleksfullt lirkande” var hans maxim.
Som sin huvudfiende såg Rodhe den kyliga individualismen, antingen den uppträdde som okunnighet om kyrkans väsen, som fientlighet mot kyrkans lära, eller som likgiltighet inför medmänniskans nöd. Han ville inte skilja tro och kärlek åt. För honom utgick kyrkans förnyelse och prästernas enighet från bekännelsen. Inför behandlingen av bekännelsefrågan på kyrkomötet 1893 lyckades han också samla så gott som hela prästerskapet kring bekännelseskrifterna (inklusive Konkordieformeln). Det är i samband med hans värnande om det gemensamma: den gemensamma bekännelsen, kyrkan som det gemensamma samfundet, och kärleken som det sammanhållande bandet mellan de trogna, som vi möter biskopens intresse för liturgins restaurering och förnyelse. Vid sina visitationer pekade han på det önskvärda i att dopen förlades till kyrkorna, till den bedjande församlingen, som själv behövde ”hämta välsignelse – av påminnelsen om sitt eget döpelseförbund”. Det handlade också om anskaffande av mässhakar, altardukar, dopskålar, vinkannor, och om bevarande av gamla kyrkobyggnader.
Under slutet av 1800-talet intog biskopen inte längre den framstående ställning i samhället som far och son Wingård gjort. Det hade både personliga och religiösa förklaringar, men berodde främst på en förändrad social struktur: ”I Stockholm var samhällets toppar konservativa. Här var de liberala, föga kyrkliga och inte särskilt blågula. – Det blågula, kyrkliga och konservativa hittade man en trappa ned i Göteborg” (Per Nyström). Rodhe var dock riksdagsledamot (AK 1892-93, FK 1894-1901). När elektorerna i förstakammarvalet 1921 sammanträdde på Börsen, drog Rodhe den lott som avgjorde det femte mandatet, som därmed, först i landet, gick till en kvinna, Kerstin Hesselgren. På äldre dagar blev han också ett tacksamt objekt för göteborgshumorn.
År 1923 avled biskopinnan, och biskop Rodhe frånträdde prebendepastoratet Tölö, som under lång tid gett biskoparna såväl löneförmåner som sommarbostad på Björkeris. Vid sin avgång som emeritus den 1 maj 1929, efter nästan 41 år i spetsen för ett stift, som betraktades som ansträngande och svårskött, var E. H. Rodhe också stiftets senior, det vill säga den äldste prästen. Ingen biskop i Göteborg har haft så lång tjänstetid. Han avled tre år senare och är begraven på Östra kyrkogården i Göteborg.
Oljemålning (104 x 72 cm), signerad Anna Ödman 1927.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)