En liten kugge i missionen

I början av året hade min man och jag förmånen att besöka vårt vänstift ELCSA-ED, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa. För Tor var det första resan till den afrikanska kontinenten. Jag hade förmånen att besöka Östra stiftet under hösten 2022 tillsammans med en grupp från Göteborgs stift. Östra stiftet är ett av sju stift i Sydafrika, eSwatini och Botswana och det utgörs av landet eSwatini samt den del av Sydafrika där man talar samma språk, siswati. Som kyrkomusiker förundrades jag då över den fantastiska sång som där är en naturlig del i kyrkan och i övriga samhället. Mitt huvudsakliga syfte med resan denna gång var att studera musiken i den lutherska kyrkan och utbyta erfarenheter kring musicerande medan Tor skulle vara behjälplig med diverse tekniska frågor.

Mission har alltid fascinerat mig och då främst i den traditionella form som bedrivits utanför vår landsgräns. Gästande missionärer i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet väckte tidigt min nyfikenhet genom personliga berättelser om möten med människor i andra kulturer och världsdelar. Under 1980-talet var musikgruppen Fjedur ett konkret exempel på kyrkans engagemang för en rättvisare värld. Som konfirmand sjöng vi dessa sånger från kyrkan i Sydafrika, där texterna omväxlande handlade om att ta sig ur apartheidregimens förtryck och en förtröstan på det himmelska paradiset. Jag växte också upp med de rytmiska melodier som hämtats från eller inspirerats av den kristna musiken i olika missionärsområden i världen, exempelvis av Jonas Jonsson och Per Harling. Många av dessa sånger tog plats i 1986 års psalmbok och både texter och rytmer gjorde ett djupt avtryck i mitt musikaliska jag.

Under årens lopp har min kanske något naiva fascination för missionsarbete utvecklats till en mer realistisk syn på dess funktion. Med stort intresse har jag läst artiklar och följt kyrkans internationella arbete på den distans det av naturliga skäl blir bakom en datorskärm. Till viss del har jag kunnat identifiera både styrkor och utmaningar som man ställs inför, både förr och i nutid. 

När jag nu fick möjlighet att återvända till Östra stiftet under en månads tid var det alltså med musiken som främsta fokus. Ett mål var att ta reda på vilka sånger man faktiskt använder i gudstjänsterna. En del är psalmer från den så kallade zuluhymnboken, vilken innehåller en blandning av melodier från olika missionärsländer och inhemska sånger skrivna i samma tradition. Sverige representeras där bland annat av Lina Sandell och Johan Olof Wallin. Dessa hymner sjungs ofta relativt långsamt med ett slag på hymnboken för att markera varje ny takt. Något annat instrument används sällan, förutom ett slags rytminstrument som kallas bell. Man sjunger även nutida lovsånger, choruses, som sprids genom muntlig tradition. Till dessa görs rörelser eller danser som på olika sätt illustrerar textens innehåll och budskap. Även söndagsskolans sångskatt är intressant, eftersom man genom att varje vecka lära barnen en ny sång på ett pedagogiskt sätt belyser söndagens evangelium.

Vid mitt första besök i Östra stiftet frågade jag en av kvinnorna hur och när de övar in dessa sånger. Hon såg storögt på mig och tyckte att det var en märklig fråga. Efter en stund förklarade hon att man inte behöver öva vid något särskilt tillfälle, utan man lär sig sång och dans under gudstjänsten. När jag under denna resa träffade samma kvinna ställde jag samma fråga och fick möjlighet att förklara att jag faktiskt tyckte att det verkade svårt att både lära sig sången och dansen och sedan kunna göra detta i kyrkan. Hon svarade skrattande att det inte alls är svårt för dem och att ”inför Gud kan vi aldrig göra fel om vi bara gör det till Hans ära”. Det som är enkelt och naturligt i Östra stiftet är så annorlunda från synen på sång och musik i vår kontext. Kanske behöver vi i Svenska kyrkan öva oss att göra saker av hjärtat, helt utan tanke på vare sig prestation eller perfektion.

En önskan från Östra stiftets biskop, Zwanini Shabalala, är att på sikt utöka användningen av instrumental musik i de lutherska kyrkorna. ELCSAMO, gruppen som arbetar med musik i stiftet, anordnade möten och workshops i både eSwatini och i Sydafrika där vi samtalade om utmaningar, förhoppningar och utbytte erfarenheter. I den sydafrikanska delen av stiftet driver kyrkan inga skolor, så här förde vi samtal med kontraktsprosten och företrädare för olika församlingar. I eSwatini gjorde vi studiebesök på lutherska skolor och mötte representanter från skolledning och lärarkollegiet för samtliga lutherska skolor i landet. Varje morgon inleds i dessa skolor med morgonsamling på skolgården där eleverna sjunger hymner i stämmor, där man önskade varandra en bra arbetsdag och där man bad Gud om hans omsorg. Vi besökte även en lärarhögskola som utbildar lärare i musik. På detta sätt gjordes en kartläggning av behovet av kunskap och materiel.

En av planerna man har är att i stiftet anordna workshops för lärare och musikintresserade personer från olika församlingar. På detta sätt vill man stötta lärare i sin undervisning i musik, som ligger inom ämnet Expressive arts. Genom utbildning av elever vill man på sikt föra in instrument i olika sammanhang i kyrkorna. Jag kan konstatera att det främst är ungdomar som längtar efter detta, troligtvis inspirerade både av andra samfund och av de många TV-kanalerna med gospelmusik. Många av de äldre kyrkobesökarna tycks se instrumenten som ett hot mot det traditionella sångsättet. Som så ofta gäller det att både bevara och förnya, vilket inte alltid är en enkel ekvation att få ihop. Något jag betonade starkt vid alla möten är att deras sätt att sjunga är väl värt att bevara och borde ha en plats på UNESCO:s kulturarvslista.

Även om en hel del av vår tid involverade olika praktiska frågeställningar går dessa inte att frikoppla från det absolut viktigaste. Jag tänker på personliga möten av olika slag. Under våra vistelser i människors hem, vid skolbesök, i kyrkor och inte minst alla människor vi kommit i samspråk med på våra promenader har många relationer skapats. Här finns en bra grund att bygga på för ett gemensamt utbyte av kunskap, traditioner och personliga uttryck för gudsrelationen.

Under våra veckor i vårt vänstift fick vi självklart många svar, men resan väckte också många nya frågor. Och resan fortsätter faktiskt även här hemma. Dagligen reflekterar jag över likheter och skillnader mellan våra kulturer samt refererar till de erfarenheter vi gjort. Vi har kontinuerlig kontakt med våra vänner i ELCSA-ED. Barnen i kyrkan har inlett ett vänskapsutbyte med en söndagsskolegrupp i eSwatini och jag skickar videor från olika musikaliska evenemang till musikintresserade på andra sidan jorden. Min förhoppning är att denna relation kontinuerligt utvecklas så att vi, både som kyrka och individer, inspireras av varandras styrkor och hjälps åt att finna nya vägar när vi möter utmaningar. Det är bara att konstatera att Internet är ett ypperligt verktyg för kontakt och kunskapsutbyte. Missionen lever vidare, och tänk - jag får vara en liten kugge i detta!

Text och foto: Gunilla Forssell Eriksson