Lamberg (1760-80) var hovpredikant och biskopsvigdes av sin svärfar ärkebiskop Troilius. Han är i hög grad förknippat med den s.k. Swedenborgska striden. Lamberg ingrep mot de alltför talrika lovdagarna i skolan och vid riksdagarna var han mycket verksam. Porträttet avslöjar en ny biskopstyp genom allt gammalt som försvunnit.
Erik Lamberg var lektorsson från Göteborg. Han företog studieresor till Holland, England, Frankrike och Tyskland, och hörde då metodismens grundare John Wesley predika. Lamberg promoverades till teol. dr. i Helmstedt 1755 och utnämndes samma år till ordinarie hovpredikant. Han kan knappast kallas vetenskapsman, men efterlämnade ett lika stort bibliotek som företrädaren.
1760 utnämndes Lamberg till biskop i Göteborg (från första förslagsrummet), och efterträdde sin mosters man. Han biskopsvigdes 21 september i Uppsala domkyrka av sin svärfar ärkebiskop Samuel Troilius. Han var gift först med ärkebiskopsdottern Anna Helena von Troil, andra gången med Margareta Elisabet Liedberg, som varit förlovad med den välkände väckelsepredikanten Anders Nohrborg. I ett brev till biskopen hänvisar Nohrborg till profetens liknelse om den fattige mannen med det enda fåret i 2 Sam., ”vilken, applicatis applicandis, passar till den svåra förolämpning och det ömma lidande, som Hr Biskopen haft hjärta att tillfoga mig medelst sönderslitande av ett nu snart i 8 års tid knutet förenings band imellan mademoiselle Greta Lisa Liedberg och mig”. Han siar om ofärd över biskopen i enlighet med Nathans ord till David. Lamberg svarade i all vänlighet med att bjuda Nohrborg att dricka brunn i Sätra, där ett personligt samtal skulle undanröja alla missförstånd i ”detta ömma mål”!
Biskop Lambergs namn är i hög grad förknippat med den s.k. Swedenborgska striden. Själv hade han hyst viss sympati för Swedenborg, i varje fall hade han gett imprimatur åt den disputation av lektor Roempke vid prästmötet 1768, som startade bråket. När lektorerna Beyer och Rosen i domkapitlet ställdes till ansvar för bristande renlärighet, vände biskopen dock kappan. Efter att först ha intagit en obestämd hållning, insåg han att saken inte kunde läggas ner, och skrev från riksdagen till domkapitlet om swedenborgianismens ”av muhammedanismo nog smakande lärobyggnad” och om vikten av att ”denna kräftan ej får fräta vidare ikring sig”. Enligt rapporter från Göteborg började många ”predika, drömma, spå, löpa i husen och vilja göra proselyter”. Här ledde domprosten Ekebom striden, och vid riksdagen var biskop Lamberg ”helt säkert rädd, att hans insats som bekämpare av swedenborgianismen skulle komma bort” (Lenhammar). Efter att ha återvänt till Göteborg, ställde han sig i spetsen för de ortodoxt motiverade åtgärderna.
Skarstedt konstaterar att ”mot herrnhutismen var han fogligare än företrädaren”, och i en herrnhutisk ”relation” från omkring 1770 framställs Lamberg å ena sidan som ”ein sehr wohlliistiger u. hitziger Mann”, men å andra sidan sägs att han urskiljer och rekommenderar de predikanter som lär evangeliskt, och vid sina visitationer prisar han Andra trosartikeln som den kristna huvudläran, och talar om den även i sitt umgänge med andra.
År 1773 ingrep Lamberg mot de alltför talrika lovdagarna i skolan, vilket förskaffade honom en nådig skrivelse från Kungl. Maj:t, som förklarade sig med välbehag ha ansett hans berömliga omtanke för skolväsendets befrämjande. Samtidigt försökte biskopen ändra oseden att landsbygdspojkarnas föräldrar hämtade hem sina söner innan läsningen slutade på våren, och dröjde med att sända dem till staden på hösten. Två år senare yttrade han att skolan i Göteborg var den sämsta i stiftet. De andra ansåg han sig någorlunda ha bragt på fötter, men den tycktes omöjlig.
Vid riksdagarna var Lamberg mycket verksam. När mössorna 1765 tog makten, försökte Lamberg, som var hatt, förgäves rädda några äldre riksråd från avsättning, men året därpå motsatte han sig även Anders Chydenius uteslutning ur prästeståndet, trots att denne var mössa. På frihetstidens sista riksdag uppges han ha sålt sig till mössorna. Lektor Johan Gothenius skrev 1769: ”Biskopen är uti intet anseende att något uträtta och håller med den som vinner såsom vid förra riksdagen.”
Vid riksdagen 1765-66 deltog Lamberg i prästeståndets uttalande mot teatern. 1774 anställdes en f.d. löjtnant Brakel som fransklärare i Göteborg. Då han lät sina elever spela Molière offentligt, blev biskopen upprörd. Han lyckades inte ställa in föreställningen, men följande läsår var Brakel ersatt. År 1775 bevistade dock biskopen själv en teaterföreställning i Stockholm och G. J. Ehrenswärd framhåller att Lamberg var den förste biskop som gick på teatern. Orsaken torde sökas i Gustaf III:s personliga önskemål. Ehrenswärds omdöme om Lamberg är hårt: ”Egennytta, vällust, lättja och okunnighet styrde alla dess göromål”.
Biskop Lamberg flyttade in på Sannegården, men köpte privat ett hus inne i staden, som han sedan sålde till staten som officiell biskopsbostad. Han begravdes i Göteborgs Domkyrka, men utan likpredikan, eftersom han undanbett sig sådan.
Oljemålning (70 x 54 cm) av okänd konstnär, möjligen Lorentz Pasch d.ä. eller Ulrika Pasch. Restaurerad och överförd på ny duk 1936 av A. Hällström.
26 september 1787 tillkännagav biskop Wingård i domkapitlet att revisionssekreteraren Fr. U. von Troil förärat konsistoriet ett porträtt av biskop Lamberg ”för att därmed rikta den samling av detta stifts framfarne Biskopars skilderier, som pryder Consistorii Ämbetsrum”. Domkapitlet tackade donator för detta ”ej mindre lyckeligen träffade än kostbara porträtt, som skulle uppliva minnet av denne stiftets allmänt älskade styresman”. På baksidan står dock: ”Till G:borgs Consistorium, af Anna Soph: Lamberg”. Svågern torde alltså inte ensam ha varit donator.
Biskop Lambergs porträtt avslöjar en ny biskopstyp, inte så mycket på grund av något nytt inslag i bilden – det hade kommit redan med företrädaren, utan genom allt gammalt som försvunnit. Med kalotten och skägget har nämligen mycket mer än den yttre likheten med den karolinska ortodoxin lagts bort.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)
