Ett heligt rum

Den som tar ett bestämt tag i den tunga porten och sedan stegen in i kyrkorummet möter omedelbart något utanför vardagen, rymd och riktning, stillhet och högtid. Vad är det då som skiljer kyrkorummet från andra typer av rum, även de som är jämförelsevis storslagna: konserthallar, aulor, idrottsarenor, teatersalonger? Jo, kyrkorummet har helgd, det är ett invigt rum. Det är avskilt, helgat för sitt ändamål, nämligen att vara mötesplats mellan människa och Gud.

För de första kristna generationerna var gudstjänstrummet främst ett samlingsrum för församlingen, men redan efter ett par hundra år formulerades tankar om rummets helighet i Guds hus. Den första kända kyrkoinvigningen lär ha skett tidigt på 300-talet. Under medeltiden i Europa var vigningsceremonierna av avgörande betydelse för att kyrkorummet skulle kunna fylla sina funktioner i liturgi, sakramentsförvaltning och förkunnelse. Under tidig reformationstid ifrågasattes detta och det hävdades att bruket, det som skedde i gudstjänsterna, helgade rummet, inte tvärtom. Men med tiden återinfördes kyrkoinvigningar, om än i modifierad form, även i reformerade kyrkoprovinser.

Kyrkorummet är också strukturerat, graderat, för att synliggöra det gudomligas möte med människan. Indelningen i vad vi kan kalla det heliga och det allra heligaste går tillbaka på gammaltestamentlig liturgi och Jerusalems tempel. Även en lantlig svensk kyrkobyggnad återspeglar denna tanke, här översatt i långhus och kor, församlingens del och altarets palats. I det högmedeltida Sverige kunde en brottsling alltid räkna med skydd i sockenkyrkan om han inte tidigare brutit med kyrkan och blivit bannlyst. Den som däremot bröt mot friden i det graderade kyrkorummet, till exempel genom dråp, ställdes inför en straff­skala för sitt dåd.

Dick Harrison citerar i Skapelsens geografi. Föreställningar om rymd och rum i det medeltida Europa (1998) ur Hälsingelagen: om friden bröts på kyrkogården krävdes 18 mark i böter, vid kyrkdörren 40 mark, vid dopfunten 80 mark, i sånghusdörren 100 mark, i sånghuset (koret) 200 och vid altaret 300 mark. Straffskalan är historia, men uppfattningen att kyrkorummet kan och ska ge asyl och att det är allvarligare och ett större fel att kränka friden i altarets närhet än i mera avlägsna delar av kyrkorummet torde finnas kvar.

Altare, predikstol och dopfunt är givna huvudobjekt i kyrkorummet. Arkitekten och överintendenten Helgo Zettervall kallar dem i Allmänna anvisningar för kyrkobyggnader (1887) för principalstycken. De ska enligt honom finnas i främre delen av kyrkan, pedagogiskt väl synliga och hörbara för församlingen. I det medeltida kyrkorummet var dopfuntens placering vid ingången och predikstolen, om den förekom, en liten talarstol. I tidigmodern tid fick den såväl i de reformerade kyrkorna som i den katolska en väsentlig uppvärdering och många gånger utformning som praktpjäs.

Kyrkobyggnaden, kyrkorummet, dess arkitektoniska enskildheter, dess inredning och objekt kan också enligt lång tradition förstås symboliskt som betydelsebärande i förhållande till kyrkans tro och lära. På 1280-talet sammanställde Durandus, Guillaume Durand, fransk biskop och liturgisk författare, ett Rationale divinorum officiarum, en handbok i de symboliska innebörderna i liturgi, kyrkorum och inredning. Från 1400-talets mitt trycktes den och spreds i många utgåvor. 1843 översattes den till engelska och fick stor betydelse för kyrkobyggnadernas utformning och budskap i 1800-talets England under nygotikens intensiva kyrkobyggande. 

I Sverige presenterade Axel Rappe 1962 en prästmötesavhandling för Strängnäs stift med titeln Domus ecclesiae. Studier i nutida kyrkoarkitektur. Boken kan kallas en klassiker i behandlingen av kyrkorummet och dess inredning och förtjänar en nyutgåva. Viktigast är nog hans analyser av de två huvudformerna av kyrkoplaner: via sacra och circumstantes. Circumstantes, rundkyrkans plan, där gudstjänstfirarna är samlade i ring, uttrycker gemenskapen kring altaret. Via sacra, vägen från ingången till kor och altare, uttrycker vandringen mot det heliga och mot evigheten.

För kyrkorummet är ett genomgångsrum för varje kristen och för församlingen mot det himmelska målet. Det erbjuder stationer under livsresan som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Det erbjuder Bibelns budskap om frälsning. Det erbjuder sakramenten. Det erbjuder också tradition, historia och kultur i måleri och skulptur, musik och föremål. Kyrkorummet är inte statiskt utan förändras successivt av de generationer som brukar och vårdar det.

Sammanfattningsvis: kyrkorummet är ett heligt, invigt rum, ett graderat rum med innehållsmättad struktur och betydelsebärande föremål och ett genomgångsrum för församlingen på väg mot det himmelska målet.

Hedvig Brander Jonsson, docent i konstvetenskap, Uppsala universitet

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg nr 3 2023.