Wallin (1745-60) var hovpredikant och superintendent i Visby när han utnämndes till biskop i Göteborg. Han hade humor och ljus glättighet, var viljestark och energisk med allvar och fasthet. Wallin begärde att få slippa bevista riksdagarna och han var en avgjord motståndare till pietismen.
Georg Wallin var son till biskop Wallin d.ä., och blev tidigt lektor i Härnösand. Sina omfattande europeiska studieresor har han själv utförligt skildrat. Han promoverades till teol. dr. i Wittenberg 1723, efter att ha disputerat om kyrkosången, och blev sedan bibliotekarie och professor i Uppsala. Som hovpredikant hos Ulrika Eleonora d.y. och Fredrik I, predikade han ofta på tyska. Som universitets bibliotekarie försvarade han bibliotekets rättigheter och som professor från 1732 med undervisningsskyldighet i moralteologi bekämpade han den wolffska filosofins ”nymodigheter”.
Georg Wallins lärdomshistoriska insats är utförligt skildrad av Tor Andræ. Intresset för Gotlands historia har burit frukt särskilt i Analecta Gothlandica i tre väldiga folioband. 1735 blev han superintendent i Visby, utnämndes 1745 (från andra förslagsrummet) till biskop i Göteborg, och stod senare två gånger på ärkebiskopsförslag. Han biskopsvigdes först den 12 oktober 1746 i Stockholms storkyrka av sin företrädare Jacob Benzelius, som nu var ärkebiskop.
Tidigt blev Wallin ”en mycket avgjord motståndare till pietismen. Hans personliga smak och läggning som en frisk och levnadsglad ung student liksom hans starka humanistiska intressen drogo honom åt motståndarnas läger”. Under hans utländska studieresor visade det sig att ”den strängt ortodoxe Wallin hyste – ett påfallande intresse för allehanda villolärare och svärmeandar och deras gudstjänster, en smak för allt slags kätteri, som påminner om sedlighetsfantasternas intresse för grändernas nattliv” (Andræ). Detta intresse behöll han under Göteborgstiden. Den 15 januari 1755 berättade han i domkapitlet att han hade ”igenomsett åtskilliga utomlands ifrån inkomna engelska böcker och som han därvid funnit 13 stycken, som innehålla sällsamma utlåtelser och grova villfarelser emot vår rena kristeliga läras förnämsta huvudartiklar, så har han icke vågat att dessa 13 böckerna på anfordran till ägaren utlämna”. I synnerhet vände han sig mot herrnhutismen.
Andræ menar att Wallins natur var sympati och förståelse. ”Han skulle ha blivit en lysande ekumen om han upplevat Nathan Söderbloms tidevarv. Men just därför att han innerst bar på en hemlig sympati, som han icke vågade tillstå ens för sig själv, har han rest sig till försvar, styvnat och förhärdat sig i sin obönhörliga renlärighet”. Bexells uppgift om Wallins ”amouretter” på visitationsresorna har vederlagts och avvisats av Andræ.
Han hade ”– sällsynt och sympatiskt drag hos en biskop från frihetstiden – tydligen föga smak för politiken. Som biskop måste han, tills under 1750-talet åldern gav honom rätt att begära befrielse, bevista de långa riksdagarna. Men den tid, som hans statsmannabegåvade kolleger förnötte med intriger i utskott och partikonklaver, använde han för arkivstudier och författarskap” (Andrre). I Europas lärda värld var han ett stort namn, och han är jämte Erik Benzelius d.y. den ende svensk som fått sin biografi införd i Göttens Das gelehrte jetzt florierende Europa.
Biskop Wallin bodde på Sannegården. ”I umgänget visade han en älskvärd humor och ljus glättighet. Hans viljestarka, energiska väsen saknade icke allvar och fasthet, men det var allvar utan hårdhet och skärpa, kraften i hans natur var vidjans, icke stålets. – Vid hårda prövningar och ödesslag insvepte han sig gärna i en outgrundlig tystnad” (Andræ). Han fick uppleva hur äldste sonen Georg blev nedstucken i en duell i Göteborg inför hans egna ögon. Sönerna i andra äktenskapet adlades Wallenstråle, sonen Martin Georg blev lektor i Göteborg och sedan biskop i Kalmar. Biskop Wallins sjunde och sista prästmöte hölls månaden efter hans död.
”Den karolinska kyrkofromhet han representerade var visserligen en annan än den nya tidens, mera optimistisk, mera vidhjärtad i sin ställning till samhället och kulturen. Den nationellt kyrkliga enheten gick före individens religiösa fråga. Men att den var en grund, som höll även för den enskilde i livets stora prov, det hade säkerligen den gamle biskopen personligen upplevat och erfarit, då han i sin bibel skrev upp texten till sin likpredikan: 'Lovad vare Herren att han mig en underlig godhet bevisat haver i enom fastom stad'.” (Andræ).
Oljemålning av J. H. Scheffel (70 x 56 cm), restaurerad 1936 av A. Hällström. ”Medelålders” midjebild. En målning av samma typ tillhör Visby läroverk, och en kopia Uppsala universitet. Dessutom finns en gravyr av K. Bergquist från 1762.
Georg Wallin d.y:s porträtt antyder något av en återgång till en äldre, förbenzeliansk biskopstyp. Han är den siste av biskoparna som bär kalott på porträttet, och efter hans död skulle det dröja mer än ett och ett halvt sekel innan en biskop i Göteborg porträtterades med skägg. Samtidigt har en ny tid brutit in med den lockade, säkert även pudrade peruken.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)