Gud möter oss både vid altarbordet och ”parkbänken”

Hur är det med dig? 

Hm, vill du ha det korta eller långa svaret på den frågan?

Är det inte så med mycket, att det finns både korta och långa svar på frågor som är viktiga för oss i livet. Och ju mer involverad jag är, desto fattigare känns de korta svaren. Samtidigt som vi kan reagera på klyschor och alla ord som saknar förankring i verkligheten och ibland hellre vill ha svaren lite rakt av.

Det här är saker jag funderar över när jag ska formulera något om vad diakoni är. Det är något av de finaste jag vet, något som för mig hänger ihop med att jag är döpt och vill leva mitt liv tillsammans med Kyrkan och som jag för snart trettio år sedan också fick som ett uppdrag i kyrkan att förvalta. Att tillfullo förklara vad diakoni är känns svårt. Jag växer ständigt i min förståelse och olika sidor av det träder fram som viktiga under olika perioder i mitt liv. Men jag vill öppna några dörrar att kliva in genom och erfara diakonins gåva, kraft, uppdrag och betydelse.

Allt startar i Guds diakoni. En erfarenhet av att vara omsluten och buren av Guds kärlek och den store diakonen Jesus som läker, befriar och upprättar oss och som sänder oss ut i världen för att delta i Guds diakoni i arbetet för det goda. I Ett biskopsbrev om diakoni skriver biskoparna: ”Kyrkans diakoni vilar i och omsluts av Guds diakoni, Guds aktiva kärlek till sin skapelse som ytterst kommer till uttryck genom Jesus Kristus. Guds sändning av Kristus får gå vidare i och genom oss som är kallade att vara Kristi kyrka. Vår kallelse är att i Kristi efterföljd, formade av den heliga Anden, låta Guds kärlek flöda vidare i det sociala samspel vi är skapade till. Det innebär att vi ställer oss till förfogande i allt arbete för det goda och kärleksfulla i världen och i kampen mot ondska och destruktivitet”.

I den gudomliga kärleken övar vi tillit. En plats där vi får vara mottagare av omsorg, där vår egen törst kan stillas och vi fyller på våra förråd av det goda som vi sedan kan räcka vidare till varandra och till hela skapelsen.

Genom dopet och nattvarden flödar Guds kärlek genom Kyrkan över hela världen. Kristus betjänar oss och gör oss skickade att tjäna honom och varandra. Diakonins riktning är både in i församlingens gemenskap och utåt i den värld där vi lever och verkar. Diakoni vill lyfta av människor deras bördor och att förändra de villkor som orsakat bördorna. Gud kommer till oss i dem vi möter, i den ensamme, i den slagne, i främlingen. I den totala utsattheten finns den största erfarenheten av nåden. Vi ska därför söka de utsattas position.

När vi vänder oss mot medmänniskan vänder vi oss mot Gud. Det kräver tålamod och uthållighet. Men Hjälparen, den helige Ande, stödjer oss och ger oss hopp att en förändring skall komma, att Guds rike ska utbredas. På det sättet hänger gudstjänst och diakoni samman. Guds kärlek är inte bara till några utan sträcker sig till alla. Kyrkans diakoni kan därför söka samverkan och tillsammans med andra arbeta för det goda i världen och skapelsen.

Kyrkans diakoni är inte ett individuellt projekt utan behöver finnas i ett sammanhang, i en församling. Det är tillsammans vi fått uppdraget att utöva diakoni och det är i gemenskapen runt altarbord och kaffebord som diakoni kan utvecklas och fördjupas. I en församling som präglas av en öppen och kärleksfull gemenskap formas det diakonala förhållningssätt som är grunden för allt diakonalt arbetet.

Att själv veta sig älskad av Gud precis som man är, att själv ta emot Guds diakoni, formar oss till att försöka ge detta vidare. Vi behöver arbeta med de värderingar vi vill ska prägla en diakonal församling så att vi också upplever dem när vi finns i sammanhanget. Här är några exempel på värderingar, som kanske kan fungera som inspiration till värderingsarbete i din församling.

• Du är välkommen som du är.
• Alla människor har lika värde och är lika värdefulla.
• Visa respekt och var lyhörd för varandras olikheter, inkludera varandra.
• Dela på arbetsuppgifterna, alla har något att bidra med.
• Samverka.
• Be – förbön är en reell möjlighet till förändring.
• Vänd på maktperspektivet, sök medvetet den utsattes insikter och perspektiv.
• Vi är syskon i den världsvida kyrkan, med ansvar för varandra och vår jord.

Diakonen är en del i vigningstjänsten. Att uppdraget som diakon finns med i vigningstjänsten pekar på Gud storhet. Bredvid ordets tjänst finns alltid handlingens tjänst. Det är som två händer som behövs tillsammans för att tjäna i vår värld i arbetet för Guds rike. Det är ett tecken för oss på Guds omsorg om sin kyrka.

Var glad och tacksam för dina två händer! Vi behöver uppmuntra varandra och frigöra varandra att vara till tjänst i världen. I vigningstjänsten har varje del ett särskilt uppdrag. I vigningshandlingarna i kyrkohandbok och kyrkoordning betonas kopplingen mellan att ära Gud, bygga upp kyrkan och förverkliga Guds vilja i världen.

Diakonens särskilda uppdrag är både att vara och att göra. Varat betonas i att vara ett barmhärtighetens tecken, leva bland människor så att Gud blir ärad och Guds rike blir synligt i världen. Handlingen betonas i ord som uppsök, hjälp, stöd, försvara männi­skors rätt, stå på de förtrycktas sida, undervisa, uppmuntra och frigör människor.

Sändningen är tydlig från Guds hus till den sargade världen, där vi möter Gud i ”den andre”. Där förvandlas våra ofta enkla och tafatta handlingar av Guds förvandlande kraft. Erfarenheten av det mötet bär vi åter fram i kyrkan som vår tacksägelse och bön. Berättelserna om att Gud möter oss både vid altarbordet och ”parkbänken” bygger upp kyrkan och ger ny frimodighet till tjänst i världen. På detta sätt blir diakonens tjänst att leda och uppmuntra till diakoni en omistlig del i arbetet för Guds rike, genom att vara:

• Röstbärare – tala för dem utan röst, eller våga höja rösten när rätten åsidosätts
• Själavårdare – lyssna till den utsatte, befria den nedtyngda, läka den sårade
• Ledare – leda församlingens diakoni, göra analyser, utföra diakonalt arbete, utrusta till tjänst, uppmuntra till delaktighet
• Undervisare – om diakonalt förhållningssätt, om kristen tro i praktisk handling, om hoppet.

Allt detta gör diakonen med Guds hjälp och i förtröstan på Guds nåd, som det står i vigningshandlingarna.

Diakoni kan i församlingens gemensamma liv ha lite olika betydelser. Dels handlar det om att låta allt församlingsliv genomsyras av ett diakonalt förhållningssätt som bygger på respektfulla och omsorgsfulla relationer, dels om församlingens diakonala verksamhet.

Verksamheten kan kategoriseras i tre grupper som vill möta lite olika problematik.

• Livskvalité och ett gott samhälle, gemenskapsfrämjande verksamhet som till exempel café.
• Allmänmänsklig problematik, såsom relations och livskriser till exempel sorgegrupper.
• Allvarlig social och psykisk problematik, Stödsamtal i socialt arbete till exempel diakonimottagning.

De insatser som görs kan antingen vara inriktade på i första hand omsorg och gemenskap eller på förändring och problemlösning.

Församlingen kan verka i fler olika roller, såsom utförare, metodutvecklare eller röstbärare. Ibland arbetar den diakonala verksamheten på individnivå, ibland genom gruppen men också genom att på olika sätt vilja påverka orättfärdiga strukturer. Det diakonala arbetet vill bygga broar och inspirera till kärleksfulla handlingar.

Diakoni vill uppmuntra och frigöra människor till att få tillgång till sina egna resurser och egenmakt. Att reflektera över maktförhållanden och försöka mötas ”i ögonhöjd”, är ett viktigt förhållningssätt i det diakonala arbetet.

Nöden är på många sätt stor och arbetet kan växa oändligt. Vi behöver därför ha vissa principer för hur vi prioriterar i vårt arbete. Det kan vara sådant som poängterats i församlingsinstruktionen eller verksamhetsramen. Att identifiera syftet med verksamheten utifrån ovanstående kategorier är också en hjälp för att få struktur i det stora arbetsfältet.

Syftet med det diakonala arbetet är inte att svara på alla behov som kan finnas, utan att leva som Kristi tjänare och leva ut vår tro i handling, i kärlek och omsorg. ”De fattiga har ni alltid ibland er” säger Jesus. Vårt uppdrag blir därför många gånger att dela nöden utan att kunna ge konkret hjälp. Vi får lämna nöden vi delar till Guds handlande. Vi vill vara människors tjänare men det är Gud som är vår Herre, och det är på Guds uppdrag vi handlar.

Diakonal verksamhet måste alltid vara kontextuell och utgå från den situation som är vid handen. Den behöver vara långsiktigt hållbar, söka delaktighet, uppmuntra och stärka till egenmakt.

Det är angeläget att återkommande ställa sig frågan om församlingens diakoni bygger upp och frigör människor. Lutherska världsförbundet har tagit fram förslag på sådant som bör ingå i en reflektion kring diakonal verksamhet (LWF, 2009, Diakoni i kontext). Här är en bearbetning av dem.

1. Bekräfta och försvara människors värde.
2. Skapa utrymme för människor att få tillgång till sina rättigheter, blir delaktiga och ta ansvar i samhället.
3. Initiera processer som ger människor makt över sina egna liv.
4. Bidra till att levandegöra och främja Guds rikes utbredande.

Utan diakoni stannar Kyrkan, sa en slogan för några år sedan. Du är indragen i denna rörelse!

Text: Barbro Hjort

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4, 2021).