Guds hus genom tiderna

Linda lägger ut sköna sittdynor på stolarna som är utplacerade framför sten­altaret, där det är uppdukat för mässa. Solen flödar över klosterruinen i Dragsmark i Bohuslän och det är ett hisnande perspektiv att veta att människor kommit hit för andakt i mer än tusen år.

– Vi har med oss dåtiden när vi är här, men också nutiden och framtiden, menar Linda Jakobsson, kyrkvaktmästare. Guds hus är, och har varit, ett hus för alla. Här får man vara i glädje och i sorg. Vi kan få vara tysta, få ha tanketid, bara vara.

Dragsmarks kyrka ligger på Bokenäset, inte långt från Flatön och Malö strömmar, namn som andas sommarutflykter och Evert Taubes visor. Det är den fjärde kyrkan som finns på platsen, kanske inte så underligt med tanke på att tusen år passerat.

Klostret i Dragsmark grundades på 1230-talet och snart därefter byggdes en klosterkyrka. En ståtlig byggnad med arton meter höga gavlar. Genom gåvor och arv fick klostret sin försörjning. Det låg i dåtida södra Norge och var ett av fyra kloster som grundades i det medeltida Bohuslän. Klostret tillägnades jungfru Maria och fick namnet Marieskogs kloster, Monasterium de Silva Sanctae Mariae.

Klostret grundades av premonstratensermunkar från Jylland, utsända av sin abbot från moderklostret. Uppdraget från kung Håkon Håkonsson var att bygga upp ett nytt kloster i det norska riket. Till Dragsmark flyttades en träkyrka från Tönsberg. Platsen är väl vald, bara ett stenkast från vattnet vid en inre kommunikationsled i södra kanten av det bördiga Bokenäset. Kung Håkon donerade 50 markabol jord till klostret som försörjningsbas. Det motsvarar ungefär den årliga avkastningen från 50 gårdar.

De första hundra åren blomstrade klostret. Genom gåvor och arv ökade klostrets jordegendom efter hand. Gåvorna var ofta förenade med önskemål om böner för givarens själ. Som mest ägde klostret omkring 150 gårdar. Med digerdöden i mitten av 1300-talet kommer svåra tider. Även Dragsmarks kloster drabbas. I och med reformationen på 1530-talet upphör klosteranläggningen att vara ett katolskt kloster, men de munkar som var kvar får kungens tillåtelse att stanna kvar ännu ett tag.

Men 1610 börjar stenen fraktas från klostermurarna till Kungälv för att sättas in i Bohus fästning. Snart återstod bara en ruinhög av kloster och klosterkyrka, där vi nu, sommaren 2023, firar mässa. En grupp pilgrimer har vandrat från Bokenäs gamla kyrka hit till Dragsmark på den gamla kyrkstigen.

Kjell Svensson, numera pensionär, har gett drygt tjugo år av sin prästgärning bland annat till kyrkan i Dragsmark. Kjell guidar oss runt och visar på olika föremål som minner om olika tidsåldrar. Dyrgripen framför andra är förstås nattvardskärlen från 1200-talet. De är av förgyllt silver, tillhörde klosterkyrkan och är sannolikt skänkta av Norges kung Håkon Håkonsson (Bohuslän tillhörde Norge på den tiden). Patén och kalken har varit i bruk ända fram till 1972, då kyrkan fick nya.

– Se här, visar Kjell när han försiktigt håller i kärlen med vita bomullshandskar, de är så nötta av alla års användning så att det har gått hål!  Se också bilden på patén. Det är en guldsmed i England som på tolvhundratalet graverade in en hand som är lyft i en välsignande gest, en sol och en måne. Den bilden tolkar jag som psaltarpsalmen 121.

– Klostret spelar roll, också i våra dagar, menar Kjell. Det är en plats som har helgats av bön. Men även om tolvhundratalet har betydelse, så är ändå här och nu viktigast. När vi nu fyller rummet med människor. Den här kyrkan är byggd av människorna i trakten. När kyrkan brann hjälpte folket till att släcka och försökte rädda dyrgripar undan lågorna. Så när jag nu står i kyrkan, så är det människorna jag tänker på.

Här finns föremål från alla tidsåldrar. Från nattvardskärlen från tolvhundratalet till det handgjorda Jerusalemskorset från 2010. Det korset står på altarbordet och är snidat i trä av Anders Nelson, som sitter i kyrkorådet. Det stora korset är av vitbok medan övriga delar är av rödbok, som är drivved från Skalhamn i Lyse. Anders Nelson snidade korset för att symbolisera de olika församlingarna i 
Skredsvik, Högås, Bokenäs och Dragsmark som slogs samman till en församling, 
Bokenäsets församling.

– Det är sånt jag tänker på, när man pratar om att lägga ned kyrkor, säger Kjell. De flesta kyrkor har ju fantastiska föremål och konstverk, som är värda att bevara. Men kyrkorna är ju också byggda av människorna i trakten och de är viktiga platser i kulturlandskapet och i människornas liv. Kyrkan är Guds hus – men också en levande mötesplats.

Kyrkvaktmästare Linda håller med. Hon kommer närmast från jobb i vården och tänkte att hon en dag skulle vilja bli kyrkvaktmästare. Det är hon i dag.

– Det är mycket som är likt. Också här behöver människor någon att prata med.

Text: Agneta Riddar,  foto: Torgny Lindén

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg nr 3 2023