Björck (1856-88) var från början till slut en kyrkans man, som hyste en särskild kärlek till skolan. Hans tillträde av biskopsämbetet utgjorde en högsta bekräftelse på att den schartauska riktningen blivit etablerad i stiftet. Personligen utövade Björck en mycket omfattande välgörenhet.
Biskop Björcks närmaste företrädare var i hög grad skolmän. Han hyste en särskild kärlek till skolan. Fadern var matematiklektor vid Göteborgs gymnasium med professors namn. Endast ett halvt år gammal miste gossen sin mor, och uppfostrades till stor del av sin fromma mormor Dorotea Santesson, lärjunge och personlig vän till Henric Schartau. Som barn räknade han Anders Nohrborgs postilla som sin näst Bibeln käraste bok. Genom ivrig läsning av tidens skönlitteratur och umgänge med fosforisterna i Uppsala, avlägsnade han sig från sin gamla väg, men återvände i samband med att både fadern och mormodern dog. I Lund lärde han känna Schartaus vän och utgivare, professor Holmbergson. Björck prästvigdes av biskop af Wingård i S:t Jacobs kyrka i Stockholm 1834, missiverades till Göteborgs domkyrka, och tjänstgjorde sedan som lärare i hebreiska vid gymnasiet samt som stadskateket. Sitt eldprov fick han redan under koleraåret 1834, när han gick mellan liv och död med medicin i ena handen och sockenbudstyget i den andra.
Björck ville låta Schartaus individuella omvändelsepredikan kompletteras av Luthers objektiva Kristusvittnesbörd. Som kyrkoherde i Uddevalla från 1845 stod han i centrum för den omfattande väckelse som då gick fram över församlingarna där. På prästmötet 1846 framstod han som talesman för en schartausk riktning, som avgränsade sig främst genom att avvisa andliga sällskap som organisationsform för kyrkligt arbete. Efter att i tre år ha varit adjunkt och tf professor i pastoralteologi vid Uppsala universitet, utnämndes han från första förslagsrummet till biskop i Göteborg 20 juni 1856, och vigdes av ärkebiskop Reuterdahl i Göteborgs domkyrka den 17 augusti samma år – den första biskopsvigningen där efter Daniel Wallerius 1678.
I biskopsvalet hade Björck fått röster långt utanför schartaulärjungarnas led, och hans tillträde av biskopsämbetet utgjorde en högsta bekräftelse på att den schartauska riktningen blivit etablerad i stiftet. I pastorat efter pastorat besattes kyrkoherdetjänsterna, under 1880-talet även prostsysslorna, med präster som anslöt sig till den schartauska traditionen. Kombinationen av inre och yttre makt – byggd på väckelseauktoritet respektive ämbetsauktoritet – utgör en särskild komplikation som följer väckelsens principiellt kyrkliga karaktär.
När den första väckelsetidens svårigheter ersattes av yttre framgångar, innebar det också nya skyldigheter att utöva mera vidsträckta befogenheter. En intressant följdfråga blir hur den inre, andliga strukturen förändrades av den yttre maktpositionen. Ett viktigt svar är att det konfessionella draget förstärktes. När Björck blev biskop, visade sig de specifika väckelsedragen vara en alltför smal plattform, såväl med avseende på tidens frågor som på den stora del av prästerskapet som inte var schartaulärjungar.
Under Björcks episkopat utspelades den Ljungbergska striden, som i flera avseenden utgjorde en parallell till den ett knappt sekel äldre konflikten om swedenborgianismen. Återigen var det domprosten – nu den lågkyrklige Peter Wieselgren – som gick i bräschen mot de rationella, förnuftsenliga tankar som ifrågasatte kyrkoläran. Och återigen var det gymnasielektorernas uppdrag som domkapitelsledamöter, som gjorde situationen så inflammerad. En annan konflikt var den inomschartauska med prosten Holmqwist i Kville om lekmannapredikan, som Björck inte ville principiellt och under alla omständigheter avvisa.
Som riksdagsman uppvisade Björck liberala drag, och tillstyrkte representationsreformen. Det påstods att han brukade anlända mycket konservativ, men under riksdagens lopp liberaliserades genom samtal med sin halvbror, borgmästare A. W. Björck. Vid den första tvåkammarriksdagen höll han dock gentemot judars tillträde till statliga ämbeten ett anförande, ”vilket verkade som en gengångare från en försvunnen tid” (Valentin).
Biskopshemmet liknade närmast ett anspråkslöst borgarhem, bjudningar var sällsynta, och en del ansåg att det gick för långt i enkelhet. Personligen utövade Björck en mycket omfattande välgörenhet. Under sina sista år bands han av sin sjuklighet inomhus. ”Han syntes icke, men hans närvaro i staden och stiftet kändes”(C. Block).
”Mången, som beklätt hans plats, torde överträffat honom i högre teologisk vetenskaplig bildning, i praktisk ämbetsmannaduglighet, i lysande snillegåvor samt i kraftfullt och energiskt uppträdande; men få torde de biskopar i vårt stift hava varit, vilka gått upp mot honom i barnaödmjukhet och fromhet, i trosenfald och trosstarkhet, i blick och känsla för Guds församlings behov under dess kamp och nöd” (C. F. Swensson). Biskop Björck är begraven på Örgryte gamla kyrkogård.
Oljemålning (88 x 68 cm), före 1869, enligt Svenskt Porträttlexikon av G. U. Troili, enligt andra uppgifter av C. Th. Staaf.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)