Att Svenska kyrkan formellt blev en organisation i det svenska civilsamhället i och med millennieskiftet är förstås avgörande, men samtidigt är den formella relationsförändringen invävd i den mycket längre process mot att bli en kyrka som fylls och bärs av alla de som vill bidra till att göra henne till en plats där människor får leva sin tro i handling.
I och med att andelen som är medlemmar i Svenska kyrkan minskar och att en kristen trostolkning för länge sedan förlorat sin privilegierade ställning är det inte sällan så att anställda och förtroendevalda i stift och församlingar inte tror att människor vill arbeta ideellt inom sin församling. Inte minst unga människor förväntas vilja göra annat än att bidra till församlingsarbetet. Men rapporten Av fri vilja, på fri tid, som visar ideellt arbete inom församlingarnas barn- och ungdomsarbete, visar på det motsatta. Församlingar är generellt framgångsrika i att rekrytera människor till barn- och ungdomsverksamheten, inte minst konfirmandarbetet. Det är alltså inte så att den lokala församlingen och en miljö där människor gör sitt bästa för att förverkliga Guds rike avskräcker unga människor. Även diakonin är ett sammanhang där många äldre arbetar ideellt. Trots att kristen tro inte alls tas för självklart och att församlingar måste konkurrerar med andra ideella organisationer har de kraft att rekrytera människor till att arbeta ideellt.
Utmaningen är alltså inte att rekrytera ideella, utan att göra församlingen till en plats där de ideella känner en självklar hemhörighet så att de stannar under många år för att forma församlingen och växa med den. Till skillnad från många andra ideella organisationer finns det i församlingarna en större andel unga som arbetar ideellt, men andelen medelålders är mindre, vilket tyder på att församlingarna generellt har svårt att behålla de unga personer de rekryterar så att de finns kvar en längre tid. Självklart har allt sin tid, och de flesta människor kan inte förväntas arbeta ideellt många år, men i de flesta ideella organisationer är mer än en tredjedel av de ideella aktiva under tio eller till och med tjugo år. De som stannar under lång tid är viktiga, både för att tiden ger människor möjlighet att växa in och bli en del av församlingen och för att den kan bäras av dem som förkroppsligar församlingen.
Så vad krävs då för att Svenska kyrkans församlingar ska bli platser där människor kan leva sina liv genom att bära dem och formas av dem? En viktig förutsättning är att skapa rum för växt i församlingen. Det är roligt och ofta omvälvande att under några år vara konfaledare, men efter två eller tre år har många vuxit ur den rollen och behöver ett större ansvar som kräver mer utbildning och som innebär att man inte bara gör insatser inom en verksamhet utan också organiserar, planerar och beslutar om de verksamheter som ger församlingen liv. För att skapa de rum som de ideella behöver för att växa i tro och in i hela församlingsgemenskapen krävs att församlingen organiseras på ett sådant sätt att det inte görs skillnad på verksamheter som de ideella kan göra och ansvar som de anställda gärna vill ha. Men främst måste församlingen präglas av en kyrkosyn som vilar på människors delaktighet och en lyhördhet för att en trevande tro ibland lättare formuleras i praktiskt arbete än i alla de där orden som kan vara för stora för att rymmas i en människas vardagsliv.
Text: Johan von Essen, professor i livsåskådningsvetenskap vid Marie Cederschiöld högskola
(Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 1 2023)
