Wingård (1780-1818) förklarades vald utan att omröstning tilläts. Hans mest framträdande drag var klokhet, både i andliga och världsliga ting. Han var en världsman och människokännare, och den förste innehavaren av stol nr 6 i Svenska Akademien. 1815 invigde han den nya domkyrkan.
”Vid den enkla boning, där han föddes, visas ännu den Häll, från vilken den späde Predikanten framkallade Modrens glädjetårar och anhörigas undran”, säger sonen i ett minnestal. Hennes resor med sonen från Kville till skolan i Uddevalla blir till fromma vallfärder. Biskop Wingårds historia är berättelsen om bondsonen som steg högre i kunglig gunst än andra. Kanske bidrog minnet av den uppoffrande modern till att han tog en så aktiv del i Lovisa Ulrikas försoning på dödsbädden med Gustaf III.
Tack vare Hvitfeldtska stipendiet kunde Johan studera vid Göteborgs gymnasium. 1766 prästvigdes han i S:t Jakobs kyrka i Stockholm av biskop Lamberg, och de båda följande åren utnämndes han först till e.o., sedan till ordinarie hovpredikant. Överhovpredikant 1773, blev han 1775 med änkedrottningens förord även kyrkoherde i Jakob. Vid kronprinsens dop 1778 bar ärkebiskop Mennander biskopsmössa, vilket var första gången på många år. Han använde mitran också vid åtminstone en biskopsvigning, nämligen Johan Wingårds i Stockholms Slottskyrka 11/6 1780. Här införde Gustaf III mitra och kräkla även i vigningsritualet. Inte mindre än 33 präster i albor assisterade. I en föreskrift heter det till och med att ”Hans Kongl. Maj:t befaller att Herr Biskopen behåller Mössan under predikan på Predikstolen”. Arrangemangen stötte de äldre prästerna, som fann akten teatralisk.
Biskop Wingård har ansetts vara neolog med en ”rationalistiskt färgad” teologi (Fehrman). Samtidigt var han herrnhutiskt påverkad och frimurare. Förståelse för pietismen visade han gentemot Lars Linderot, som gärna hördes av biskopinnan, och blev sonens konfirmationslärare. Wingård var en flitig predikant, och Skarstedt anför ett predikoämne från Långfredagen, som snarare bekräftar samtida vittnesbörd om mera allvar: ”Olika åskådare vid Jesu kors: 1. Uppenbara Jesu försmädare. 2. Säkre syndare. 3. Naturligt blödige och lättrörde. 4. Rätte åskådare, som erkänna sina synder.”
Wingård gjorde sitt inträde i domkapitlet med att utnämna inte mindre än 14 prostar. De första åren var lugna: ”Jag förde ett lyckligt liv, älskad av mitt prästerskap, högaktad av Göteborgs stad, fruktad i mitt consistorio, ty jag ägde ryggvärn i Stockholm och vid hovet”, skriver han. Sedan blev han känd för sin ”inbringande ackumulation av tjänster” (Rehnberg). Visserligen var Göteborgsbiskopen dåligt avlönad, och Wingård fick Fjärås pastorat som ersättning för Sannegården, som fram till 1832 disponerades av familjen Lamberg, men i det 1802 nerbrunna biskopshuset sparades inte heller. Man sade att där ”luktar hov”. Efter domprosten Ekeboms död uttryckte Gustaf III sin önskan att biskopen måtte väljas, och själv anmälde Wingård för magistraten att han trodde sig kunna ”genom från höjden undfångna krafter” förestå både biskops- och domprostämbetet. För Wingård verkade både landshövding och borgmästare, och själv lovade han att utverka tillstånd för Brödraförsamlingen att få bygga en församlingssal i Göteborg. Vid valförrättningen 22 april 1785 förklarades Wingård vald utan att omröstning tilläts, och utnämndes redan 3 maj av den enväldige kungen. I Brödraförsamlingen orsakade historien en känd schism, där minoriteten så småningom bildade grogrund för Schartaus inflytande. Wingård fick nu löneförmåner som kyrkoherde i elva församlingar, hyresinkomster från domprostgården m.m. Schröderheim citerade Jesaja 5:4: ”Vad skulle man dock mer göra minom wingård, det jag honom icke gjort haver?” Protesterna mot utnämningen ledde till nya inskränkningar av tryckfriheten.
Vid prästmötet 1795 krävde Halmstads kontrakts präster åtgärder mot spridningen av upplysningsidéerna. Även prästerna i Marks kontrakt demonstrerade vaksamhet gentemot farliga skrifter. Wingård ville dock inte tolka framställningarna som tvivel på domkapitlets strävan att följa tryckfrihetsförordningen, och hänvisade till sitt ingripande mot fransmannen Volneys medborgerliga katekes.
Johan Wingård var den förste innehavaren av stol nr 6 i Svenska Akademien. Hans största merit var att han stod kungen nära. Hans efterträdare Adolf Mörner framställde honom som en inom ramen för sina möjligheter ”verkligt lycklig man”, med den egendomligt mångsträngade betydelse ordet hade: lyckad – lyckosam – lycklig (Kerstin Ekman).
Under de sista 20 åren höll han varken visitationer eller prästmöten, men invigde 1815 den nya domkyrkan. Efter statskuppen 1809 ryktades det att prästeståndet skulle avskaffas, och den gamle gustavianen uteblev från riksdagen med motiveringen att han inte ville ”bevista ståndets begravning”. Hans mest framträdande egenskap tycks ha varit klokhet; den framträdde i både andliga och världsliga ting. Han var världsman och människokännare. Johan Wingård ligger begraven på Tölö kyrkogård.
Oljemålning (69 x 59 cm), troligen av Johan Ahlberg, restaurerad 1936 och överförd på pannå av A. Hällström.
Biskop Wingårds porträtt avslöjar nya förändringar i kyrka och samhälle. Med ordnarnas intåg på porträtten, markeras biskopens ställning som Konungens troman. Men avståndet är stort till biskop Carlbergs självständighet inför Karl XL. Som fadder vid kronprinsens dop hade Wingård fått en guldkedja med Gustaf III:s bild att bära på bröstet. 1805 införde Gustaf IV Adolf biskopskorset. Johan Wingård bär det inte på sitt porträtt, som därför bör vara äldre. Ett porträtt med biskopskors av C. F. von Breda tillhör Göteborgs nation i Uppsala.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)