Poppelman (1711-25) var biskop utan vigning men skötte en biskops alla uppgifter, däribland prästvigningar. 1722 återinvigde han den efter branden återuppförda domkyrkan.
Biskop Poppelman var son till en sjötullinspektor i Varberg. Efter studier i Göteborg och Lund blev han magister i Wittenberg 1672, 1675 lektor vid Göteborgs gymnasium, och 1683 promoverad teol. dr. i Wittenberg. Utnämnd till professor i Lund, prästvigdes han 1692 av biskop Carlberg i Göteborgs domkyrka.
1702 hade han erhållit första rummet i biskopsvalet i Göteborg, och fick 1710 samma placering. Den 12 april 1711 utnämndes han till biskop av Karl XII i Bender. Med hänvisning till sin höga ålder, sin svaga hälsa och den obekväma årstiden anhöll han om att få bli vigd i Lund av biskop Steuchius, men fick avslag. Vigningen skulle äga rum i Uppsala. I oktober 1717 tog ärkebiskopen upp frågan om Poppelman skulle förbli utan vigning. Han fann det betänkligt att ordinera någon som i sex år skött en biskops alla uppgifter, däribland prästvigningarna. ”Poppelman var 1717 inte ordinerad och blev det aldrig” (Kjöllerström). Bostadsfrågan var olöst sedan branden 1669, och 1712 köpte han rådman Utfalls hus vid Västra hamnen. Skarstedts uppgift att han mest vistades på Sannegården är felaktig (Rhedin). Senare bodde han på sin egendom Sävenäs i Örgryte. 1722 fick han återinviga den efter branden återuppförda domkyrkan.
Som teolog var Poppelman ”i synnerhet en mästare av polemiken”, och bekämpade ”varjehanda i de dagarna gängse villfarelser” (P. G. Ahnfelt). Han var präglad av luthersk ortodoxi och av tysk-luthersk syn på kyrklig organisation, men delade inte andras ”skuggrädsla för pietisteriet”. Han var ”måhända något mycket benägen att göra sin myndighet gällande” (Cavallin).
Han höll styvt på skolans anseende, och var så angelägen om att bevista de årliga examina ”att han helt enkelt ändrade tiden för dem, när den inte passade honom, och ändrade den ganska radikalt”, från midsommar till gångedagarna mellan påsk och pingst (Freden). Årligen framförde han, själv hallänning, sin önskan att de hvitfeldtska stipendierna skulle delas ut åt gymnasister även från Halland, men medkuratorerna vidhöll att endast bohuslänningar kunde komma ifråga.
Poppelman höll fyra prästmöten, det sista 1719, ”då han således redan var 70 år gammal, varefter hans ålderdoms bräcklighet tvingat honom till fullkomlig stillhet och ro” (Ahnfelt). Han var gift med Rebecka Wallerius och är begraven i sin svärfars grav i Örgryte.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)