Vi har alla ett ansvar för att nästa generation inte glömmer

I över trettio år har Hédi Fried varit ute i skolor och berättat om Förintelsen och sina egna upplevelser. Lika länge har hon tänkt på att göra en bok för små barn om nazisternas förföljelse av judar. 

– När Hédi berättade att hon ville göra en barnbok om Förintelsen sa jag: ”Då gör vi det tillsammans!”, säger illustratören Stina Wirsén.

Det blev början på ett sex månaders intensivt samarbete och på Förintelsens minnesdag i år kom deras bok Historien om Bodri.

– Vi kände att det var bråttom på grund av det politiska läget med högerpopulismen som sprider sig i världen, säger Stina Wirsén.
Hédi Fried hade redan idén klar: hennes älskade hund Bodri skulle bära berättelsen, hunden som familjen blev tvungen att lämna när de skickades till förintelselägret.

Stina Wirsén förberedde sig genom att titta på mängder av foton från tiden för andra världskriget, läsa Hédi Frieds böcker och lyssna på intervjuer med henne.
– Men sen släppte jag det. Det är inte en faktabok, utan det ska kännas rätt. För mig var det också viktigt att göra en vacker bok som man vill plocka upp och läsa, för att kunna nå fler.

Under arbetet med bilderna kunde hon få synpunkter från Hédi Fried som ”vi hade vita kortstrumpor”, ”jag hade inte en sådan frisyr” eller att porträttet av Adolf Hitler inte kändes bra.

– Det var konstruktivt och gav mig en trygghet för det här ämnet är så svårt. Jag hade inte vågat göra en bok om Förintelsen utan Hédi, säger Stina Wirsén.
Bilden på Hitler har hon tecknat om många gånger, liksom bilderna från förintelselägret. De illustrationer som blev först klara var fyra bilder av hunden Bodri som väntar vid foten av ett träd genom fyra olika årstider. 
– Det blev vackra bilder som beskriver att tiden går, samtidigt som de rymmer den svåraste delen i berättelsen om när Hédi och hennes syster Livia satt i förintelselägret.

Hur svåra saker kan man berätta om för små barn?
– Det blir begränsande om vi vuxna censurerar för mycket. Barn behöver motstånd och tanken med boken är att väcka samtal och frågor. Hédi och jag har verkligen ansträngt oss för att berätta den här historien på ett bra sätt för små barn och hennes självbiografiska ingång i boken är viktigt och unik, säger Stina Wirsén som tror att boken är mest smärtsam för vuxna.

I bokens början skriver Hédi Fried att hon ska berätta om sin barndom, när hon var ett lyckligt barn. ”Det som hände sedan är svårt att berätta om och svårt att lyssna på. Jag vill ändå berätta och jag vill att du lyssnar”.
– Generationen som kommer har rätt att känna till att Förintelsen har ägt rum, för vips är det dagens sexåringar som ska gå till valurnorna eller bli våra nya politiker, säger Stina Wirsén, som hoppas att boken kommer att påverka hur människor röstar.

– Det finns så mycket förträngning, förenkling och fördumning idag. Historien har en tendens att upprepa sig, men samtidigt byta skepnad. Återigen bygger människor murar, stänger gränser och delar upp människor efter olika konstiga regler, säger Stina Wirsén.

Vad har du lärt dig av arbetet?
– Det är för tidigt att säga, men jag har blivit modigare. Om Hédi orkar och vågar, då är jag bara en liten lort om jag inte vågar själv. Jag har mött motstånd för mina böcker och mina berättelser tidigare. Det skräp jag får på grund av den här boken, det kan jag bära.

Hur skulle du beskriva Hédi som person?
– Hédi är kristallklar, snabb och har hög närvaro. Hon vet vad hon vill och är väldigt bestämd. Hon är även mild, humoristisk och lätt att både vara och arbeta med. Jag blev förälskad i henne som person och jag är väldigt glad att jag har fått vara med på den här resan.

De har redan varit med och gjort en dramatisering av boken för radio och arbetar nu för att den ska bli teater och film. Stina Wirsén hoppas att lärare kommer att jobba med boken i sina klasser, det finns en lärarhandledning, och att de ska få ge ut boken i andra länder. De vill nå ut till så många som möjligt med historien.

– Vi alla har ett ansvar för att nästa generation inte glömmer. Hédi och Livia finns, de lever, och det här hände dem.

Mia Sjöström

Rättelse: I den tryckta tidningen har tyvärr Stina Wirséns förlagsnamn fallit bort, men här vill vi ära den som äras bör. Bilderna visas i tidningen och här på webben med vänligt tillstånd av Natur & Kultur.