Fotografiska stråket

Binas magiska dans visar vägen till maten

1973, för femtio år sedan, gick Nobelpriset i medicin eller fysiologi till den österrikiske biologen Karl von Frisch. Han fascinerade en hel värld med upptäckten att ”hemvändande bin kan informera sina kamrater om var det finns mat att hämta”.

Von Frisch var själv en hängiven biodlare som älskade honung och beundrade sina flitiga surrande husdjur därnere i kupan. Så småningom upptäckte han att de rörde sig i speciella mönster – mitt i det han trott var bara trängsel och allmänt kaos. 

Dansade de? Javisst, på kupans innervägg – och i två cirklar, sammanfogade till en ”åtta”!  Karl fann också snart att åttan lutade mot kupans lodlinje. Och att lutningsvinkeln skiftade; ibland var den mindre, ibland större. 

Tänk om detta är vinkeln mellan solen, kupan och blommorna som dansarna återvände från, fyllda av söt nektar? Karl von Frisch såg hur hemma-bina började ”följa John” och dansa i samma åtta efter sina kamrater. Därefter kröp de ut ur kupan och flög i riktning mot samma blommor. Det var helt uppenbart att dansen gav dem kompasskursen.

Men eftersom solen ju flyttar sig 15 grader i timmen över himlen – egentligen är det som bekant jorden som ändrar läge – så måste bina kunna justera åttans lutning allt eftersom. Kan de det? Ja. Vilket i sin tur betyder att de också förmår mäta tidens gång. Idag vet forskarna att det sker genom den nedärvda hormonklockan. 

Men mulna dagar måste de kanske stanna i kupan och leva på skåpmat? Nej, inga problem, binas ögon uppfattar så kallat polariserat ljus som tar sig genom moln och dis.

Genom att skaka på kroppen när de dansar över åttans mittlinje berättar de också hur långt det är från kupan till blommorna; ju häftigare skakningar desto större avstånd. En sträcka de kan bedöma genom att ”avläsa” hur mycket flygbränsle som förbrukats på resan. Och så en sak till: Dansar de länge finns det mer nektar att hämta än om dansen blir kort. 

Binas liv fyller oss med förundran och vördnad. Och en vilja till kamp för hela vår sköna planet med sin storslagna men ack så hotade biologiska mångfald. Utan vilken vi själva inte funnes till. 

Förundran! En källa till förändring, förnöjsamhet och förtröstan. 

Stefan Edman
Biolog och författare till ett 50-tal böcker om natur och miljö, bl a ”Förundran – natur som ger livslust” 

Fotografierna är tagna av Ulf Sivhed, geolog med stort intresse för supermakrofotografering.

Edith Södergran - kattbilder och dikter

Litteratursällskapet i Finland digitaliserade för några år sedan ett stort urval av bilder fotograferade av Edith Södergran. På många av bilderna finns älskade katter. Bland dikterna är en av mina favoritstrofer denna, ur Landet som icke är.

Och Gud är med i alla sammanhang.
När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen
och katten sin matmor.
Det var en stor glädje för dem båda
men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman
och velat dem denna underbara vänskap
i fjorton år.

Vi på Kultursamverkan fick då idén att vi ville skapa en utställning med några av Edith Södergrans dikter och kattbilder placerade i antika ramar. I år är det hundra år sedan Edith Södergran gick ur tiden och vi vill uppmärksamma hennes gärning.

Kristina Bergqvist

Utställningen finns till utlåning hos Kultursamverkan Svenska kyrkan.

Edith Södergran Världen är Min, fotografier

Edith Södergran (1892–1923) var poet, en av de mest älskade och lästa i Norden. Hennes dikter har översatts till mer än trettio olika språk och hon hittar hela tiden fram till nya generationer läsare. Men orden var inte Södergrans enda konstnärliga redskap – hon fotograferade också. I Svenska litteratursällskapet arkiv i Helsingfors, där hennes kvarlåtenskap förvaras, finns drygt 400 fotografier. Hon framkallade bilderna själv och experimenterade med olika tekniker.

Agneta Rahikainen och Eira Sillanpää har valt de mest spännande av Edith Södergrans fotografier till en utställning, Världen är Min, som först hade vernissage på Södergrans födelsedag den 4 April i Galleri Laterna Magica i Helsingfors och nu ses i mindre format på Göteborgs bokmässa.

Rahikainen och Sillanpää samarbetade också med boken Världen är Min (Schildts&Söderströms), där Södergrans fotografier är parade ihop med ett urval av hennes poesi. Resultatet är en fascinerande helhet där dikter och fotografier belyser varandra, och nytt ljus även kastas över Edith Södergrans liv och gärning.

OM UPPHOVSPERSONERNA
Agneta Rahikainen är litteraturvetare, författare och en av världens främsta Edith Södergrankännare. Hon har över 30 års erfarenhet av att ha studerat Edith och hennes verk. 2014 disputerade hon med en doktorsavhandling om poeten och samma år gav hon ut boken Kampen om Edith: Biografi och myt om Edith Södergran. Hon har tilldelats flera litterära pris för sitt författarskap i såväl Finland som Sverige.
Eira Sillanpää är fotokännare och ägare till det anrika galleri-antikvariatet Laterna Magica i Helsingfors, där en utställning med Edith Södergrans fotografier hölls under april.

Göteborgsprofiler

I Göteborgsprofiler möter du en lång rad personer verksamma inom bland annat kultur, näringsliv och politik, alla med en koppling till Göteborg. Porträtten i boken skildrar personernas egenheter, med deras egna valda kläder och personliga föremål. Fotona är minimalt retuscherade för att fånga det där särskilda som utmärker den individuella människan. Bland andra medverkar Glenn Hysén, Iwar Wiklander, Mustafa ”Musse” Mohamed, Sissela Kyle, Sven Wollter, Tomas von Brömssen, Ulla Skoog och Viveca Lärn. 

I boken får vi också följa fotografen Lennart Nilsson, från den tuffa uppväxten i Göteborg till yrkesskolans fotograflinje på 1960-talet vidare till den första egna ateljén och alla färgstarka människor han mött under sin resa. Det är en väg kantad av oro och sorg men också av glädje, där det brinnande intresset för fotografi hela tiden lyser igenom.

Lennart Nilsson delar också med sig av sina tankar om hur man skapar porträtt med djup och dynamik, om ljussättning och om tankeprocessen bakom bilden. 

Lennart Nilsson är en prisbelönad porträttfotograf som har varit verksam i nästan 50 år. Han har tilldelats flera priser både nationellt och internationellt, däribland ”Årets Porträttfotograf”, och har genom åren hållit i flertalet seminarier och workshops. År 1974 tog han över Göteborgs äldsta fotostudio, Ateljé Marie, där han fortfarande är verksam idag. Lennart har fotograferat flera av Sveriges viktigaste politiker, företagsledare och kulturpersonligheter.

Utställningen Göteborgsprofiler kommer även att visas i Göteborgs domkyrka med vernissage på kvällen den 11 september.

I skuggan av andra världskriget

Arkitekten Alfred Weissenberg - med omsorg om det vackra, i skuggan av förföljelse och världskrig och
Historien om Bodri - en saga och ett vittnesmål 

Produktion: Sörmlands museum i samarbete med Stina Wirsén och Veronica Wiman 

Under Bokmässan 2023 visas en unik utställning bestående av två delar. Det är ett möte mellan Arkitekten Alfred Weissenberg och Historien om Bodri. Berättelserna visas sida vid sida och skildrar Alfred Weissenbergs liv och verk och berättelsen om Hédi Fried och hennes syster Livia som båda överlevde Förintelsen.

Utställningen är baserad på Alfred Weissenbergs ritningsarkiv (som tillhör Sörmlands museums samlingar) och visar hans arkitektoniska och konstnärliga förmåga och på boken Historien om Bodri. Det är en berättelse för barn och vuxna om grymhet och sorg, men också om hopp, vänskap och kärlek. Historien om Bodri är illustrerad av Stina Wirsén.

Alfred Weissenberg (1898–1977) var verksam som arkitekt och konstnär. Han var oerhört produktiv och ritade byggnader och inredningar i och omkring Köpenhamn och i Sörmland. Alfred kom med sin judiska familj till Sverige från Tyskland 1903. Han utbildade sig i Stockholm vid Tekniska skolan och vidareutbildade sig på Konstakademin i Köpenhamn där han också drev egen arkitektverksamhet under 1930-talet. I samband med den tyska ockupationen av Danmark 1940 återvände han till Sverige då nazisternas inskränkningar gjorde det omöjligt för judar att bedriva verksamhet i landet. Utställningen visar Alfreds arkitektoniska och konstnärliga förmåga samt en arkitekts hantverksbetonade och materialmässiga kunskap under början till mitten av 1900-talet

Hédi Fried var författare och psykolog. Hon föddes 1924 i staden Sighet i dåvarande Ungern. I maj 1944 deporterades hon och familjen från Sighet. Föräldrarna mördades på väg till eller i Auschwitz-Birkenau. Hédi och hennes yngre syster Livia överlevde Auschwitz-Birkenau och Bergen-Belsen, innan de befriades den 15 april 1945. De kom till Sverige med en av Röda korsets båtar i början av juli samma år.  

Hédi var djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar mot rasism och utgick i det arbetet från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Förutom att skriva böcker var hon en flitig föreläsare och har besökte många svenska skolor. Hon avled den 20 november 2022 i en ålder av 98 år.

Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen 

Utställningen Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen, sätter fokus på överlevande och lyfter deras berättelser. Vittnen berättar om dem som var där. De med personliga minnen och erfarenheter från Förintelsen. Genom porträtt och vittnesmål uppmärksammas de som så småningom hamnade i Sverige. 

Utställningen visas vid Bokmässan i samarbete mellan Sveriges museum om Förintelsen och Föreningen Judisk kultur i Sverige.

Bilden t.v: Ruth Berlinger, en av de som medverkar med sin egen berättelse i utställningen.

Sveriges museum om Förintelsen 

I museets monter på Bokmässan går det att ta del av museets första utställning Sju liv, i form av en podd. Där visas även den interaktiva biografin Dimensions in Testimony, där det genom förinspelade videointervjuer går att samtala med Elisabeth Citrom och Tobias Rawet, båda överlevande från Förintelsen. Dimensions in Testimony är ett samarbete med USC Shoah Foundation och Judisk kultur i Sverige.

Staden som historiens budbärare - fotografier i Modianos fotspår

Historien är Dora Bruders, berättelsen är nobelpristagaren Patrick Modianos. Den unga Dora Bruder deporterades, byggnaderna, boulevarderna och gatorna finns kvar. Jag vill med mina bilder visa på staden som historiens budbärare.

I det ockuperade Paris utförde institutioner under dåtidens regim arresteringar och möjliggjorde deportationer. 

När Dora Bruder 1941 greps för att senare deporteras fördes hon först till den polisstation som än idag ligger kvar på samma plats. 

Vikten av att värna demokratin, yttrandefriheten, rättsväsendets och journalistikens oberoende blir för mig inte tydligare än så.

Fredrik Hjerling

Stefan Lindberg- kyrkofotograf

Av en slump kom jag i kontakt med samlarföreningen Kyrkvännerna. Där fick jag listor över samtliga kyrkor i hela landet. Idag har jag 1100 bilder av olika kyrkor. Jag har använt mig av lite olika kameror och på sistone även av drönare. Det som är fascinerande är att jag får se så många olika platser men också att jag kommer i kontakt med så många olika människor med olika erfarenheter. 

Min plan är att fortsätta söka upp kyrkor och fota dem. Och kanske inspirera andra till fotografering. Det är svårt att sluta när man väl har börjat. Det gör livet mera värt att leva.

Stefan Lindberg

Stefans bilder finns i Svenska kyrkans bildbank Ikon att fritt ladda ner.

Under attack

Yauhen Attseski är fotograf och journalist. Som fotograf har han arbetat för UNDP, Röda Korset, Belsat TV, New York Times, Sapiens och Timer. 

Han kommer från Minsk i Belarus men lever nu i exil i Ukraina, efter att ha bevakat det folkliga upproret i Belarus 2020. 

Det arbetet resulterade i en bok, The Square of change, och en websida med samma namn. Det är en dramatisk berättelse om hur en stadsdel i Minsk gjorde motstånd mot regimens riggade presidentval i augusti 2020. 

Titta på sidan här: 

https://en.squareofchanges.net

I bildsviten ”UNDER ATTACK” visar Yauhen Attseski hur staden Lviv påverkas av Rysslands krig trots att staden ligger långt från fronten. Människor engagerar sig i volontärarbete, gatumusikerna sjunger bara ukrainska sånger och det genomförs regelbundna ceremonier för att hylla krigets offer. Samtidigt pågår det vanliga livet. Man träffas på kaféer, barnen leker i snön och kyrkorna fylls. 

Yauhen Attseski vill med sina bilder visa hur befolkningen i Lviv fortsätter sina liv trots de enorma svårigheter som kriget medfört. 

Victoria Ivleva om krigets Ukraina

Lyssna till Victoria Ivleva på Yttrandefrihetsscenen torsdag 28 september kl. 12.00-12.20:
”Ukraine: death, blood and unbearable guiltiness of being”
Samtalet sker på engelska.

Den ryska fotojournalisten Victoria Ivleva (född 1956) har tilldelats många utmärkelser för sina fotografiska berättelser. Hon har orädd kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter sedan Sovjettiden. 

Hon har bott i Moskva i många år men lämnade sitt hem kort efter att Ryssland inledde sin storskaliga invasion av Ukraina och valde istället att bosätta sig i Kiev. Därifrån arbetar hon som frilansande fotograf och journalist. Hennes två söner är även på plats i Ukraina och arbetar med humanitära uppgifter.

På Bokmässan 2023 visar hon bilder från dagens Ukraina. Flera foton är tagna i Bachmut och har tidigare i år visats på en stor utställning på Universitetsbiblioteket i tyska Bochum i regi av Boris Nemtsov Foundation for Freedom.

Victoria Ivleva har varit i Sverige ett flertal gånger tidigare för att tala om läget för mänskliga rättigheter i Ryssland och Ukraina. Hon har varit gästtalare vid Olof Palme International Center, på Bokmässan i Göteborg och vid Forum för mänskliga rättigheter. Hon har haft rad utställningar i Stockholm, på Gotland och i Göteborg. Under det pågående kriget i Ukraina har flera av hennes fotoreportage publicerats i Aftonbladet.

Sedan 2013 har Ivleva tillbringat mycket tid i Ukraina, tidigare främst som volontär för den ukrainska sidan i de östra ryskockuperade delarna av landet. Fotografier inifrån ryska kvinnofängelser och bilder från Ukraina ur fotoboken Mandrivka har tidigare ställts ut på Bokmässan i Göteborg.

Fyra år efter kärnkraftsexplosionen i Tjernobyl 1986 i det dåvarande Sovjetunionen och nuvarande Ukraina, lyckades hon få följa med ett forskarteam in i resterna av den havererade reaktor 4. Hon är den enda utomstående person som har sett katastrofen inifrån. 1991 belönades hon med World Press Photo Golden Eye Award för sina unika bilder inifrån reaktorn. Hennes bilder inifrån reaktorn har ställts ut i bland annat Stockholm och Visby.

Ivlevas foton har publicerats världen över, i bland annat Ogonyok, Moscow News, Novaya Gazeta, Die Stern, Der Spiegel, The Independent, The Guardian, The New York Times Magazine, Elle, l'Express, Le Figaro.

Tillgren Photography Agents

UKRAINA – 581 DAGAR AV KRIG en utställning av Victoria Ivleva

Vad vill du visa med utställningen?

Jag gör vad varje journalist eller fotograf borde göra, enligt mig. Jag försöker dra uppmärksamheten till kriget på vår kontinent. Många tror att kriget bara handlar om soldater eller om de civila som är under attack. Det är inte sant. Det finns inte en enda person i Ukraina som inte påverkas av det här kriget - du tänker på det hela tiden, du förstår att det inte finns någon säker plats i hela landet och varje ögonblick kan en raket träffa huset du bor eller arbetar i.  Du lever i ett tillstånd av konstant medvetenhet om kriget, det släpper dig aldrig...

Hur väljer du dina ämnen?

Jag har varit i många krig i mitt liv. Och jag vet att mest uppmärksamhet riktar journalister åt armén och militärens gärningar och lidanden. Jag föredrar att koncentrera mig på livet för vanliga civila – de är de mest utsatta offren, de kan inte försvara sig och skydda sig. Deras lidanden kan pågå länge även efter segern. De människorna är mina oövervinnerliga hjältar.

Finns det fotografier som du inte kan visa för en publik?

Jag tycker inte att man alls ska dölja några bilder av kriget. Ja, några av dem är hemska att se, de kan till och med vara motbjudande, men detta är sanningen.  Krig är alltid hemskt, blodigt och vidrigt. Varför ska vi dölja det? Människor borde veta vad det sanna kriget är, hur det smakar och luktar.

Varför valde du att lämna Ryssland och arbeta i Ukraina?

Jag lämnade Ryssland utan en enda tvekan i början av mars förra året. Och mitt mål var inte bara att lämna Ryssland och bosätta mig på en lugn plats, utan att åka till Ukraina för att hjälpa landet, för att göra maximal nytta, eftersom det var mitt land som attackerade Ukraina. Det betyder – i alla fall för mig – att detta är mitt fel och därmed mitt ansvar.

Hur är det att arbeta i krigets Ukraina?

Jag älskar att arbeta här trots krigets svårigheter och fasor – människor är öppna, inte misstänksamma, de är sällan oförskämda och det civila samhället är mycket levande och extremt hjälpsamt. Jag står upp för Ukraina.

Berättat för Ulla Tillgren