Lars Eckerdal var mycket väl förberedd för uppdraget som biskop. Hans doktorsavhandling i praktisk teologi behandlade det allmänna skriftermålet i Svenska kyrkans gudstjänstliv från 1811 till 1942 års kyrkohandbok. Sedan hade han i två SOU-utredningar undersökt de liturgiska utvecklingslinjerna för dop, konfirmation, kommunion, samt vignings- jämte installationshandlingar. Det är mycket grundliga undersökningar med blick både för de långa linjerna och de viktiga detaljerna. Som professor i Lund (tf 1979, ordinarie 1984) tog han gärna ställning, och stod för sina åsikter. Tidigt tog han ställning för att låta dopet konstituera medlemskapet i Svenska kyrkan – en förändring som genomfördes medan han var biskop.
Som prästson från stiftet hade Lars Eckerdal tidigt fått intryck av de ibland skarpa motsättningar som fanns. Dessa ville han överbrygga, ibland på ett originellt sätt. I en föreläsningsserie, anordnad av Göteborgs kyrkliga samfällighet 1983, hävdade han att uppfattningen att Göteborgs stift intar en särställning i svenskt kyrkoliv kom i bruk först under 1920-talet. Här har den annars noggranne historikern förväxlat terminologi och sak. Talet om ”den västsvenska kristendomstypen” möter helt riktigt först på 1920-talet, men uppfattningen om Göteborgs stift som något särskilt är betydligt äldre. I föredraget kommer Eckerdal också fram till bestämda särdrag: schartaulärjungarnas användning av en formaliserad bindenyckel i skriftetalen, värnandet om sockenbandet, det vill säga att i det längsta gå till nattvarden endast i sin hemförsamling, dessutom en särskild gudstjänstform, den så kallade skriftermålsmässan (skriftermål + mässa utanför högmässans ram). Ytterligare ett särdrag var nattvardens relativt sett starka ställning i gudstjänstlivet i Göteborgs stift. Utvecklingen gick mot vad man skulle kunna kalla en normalisering av stiftet.
En sådan ”normalisering” var ett viktigt mål för Lars Eckerdals gärning. Han utnämndes från andra förslagsrummet, men var den kandidat som fått flest förstarumsröster, och utnämningen var därför helt i enlighet med den praxis som utvecklats inom Kyrkoenheten, och inte någon orättvisa, som ibland hävdats. Han förväntades viga kvinnliga och manliga präster tillsammans i Göteborgs domkyrka, och inte på något sätt särbehandla kvinnorna. Denna förväntan infriades också. Däremot förvånade det att han så tydligt och i så många avseenden placerade sig vänsterut på den kyrkopolitiska skalan, och därmed försämrade sina möjligheter att överbrygga motsättningarna i stiftet, som under hans tid blev minst lika skarpa som under företrädaren, fast med motsatta förtecken.
Som biskop var Lars Eckerdal rastlöst verksam med visitationer och invigningar, ofta flera på samma dag. Domkapitelsarkivet ordnades mera praktiskt, och han tog aktiv del i reformarbetet i många stycken. Han lade ner mycket tid och kraft på att försöka genomföra en delning av stiftet i två eller tre enheter, ett förslag som kunde vara välmotiverat, men var helt emot tidsandan, där mindre enheter i stället slogs ihop till större.
Efter sin pensionering flyttade Eckerdal tillbaka till Lund och fortsatte sin forskning, särskilt på den svenska psalmhistoriens område, gärna i nordiskt samarbete, till exempel med en djuplodande studie av den gamla nordiska dagvisan ”Den signade dag”.
Oljemålning av Ulf Wrangö (f 1950), som också målat biskop Koskinen i Visby. Med Lars Eckerdal återgick biskopsporträtten till den äldre traditionen att avbilda biskopen i domkapitlet. Samtidigt innebar kavajen en modernisering jämfört med de äldre porträtten i kaftan. Biskopsvapnet – som infördes i hela landet på 1960-talet – finns inte längre med på porträttet. Lars Eckerdals valspråk var ”Omnia in nomine Jesu” – Allt i Jesu namn. En kuriositet är att när biskopen skulle hålla i en bok, som liknade en kyrkohandbok, blev det Ragnar Brings Galaterbrevskommentar, något som dock inte går att urskilja på porträttet.
Text: Anders Jarlert
