Dansen både uttrycker vår glädje och kan göra oss lyckliga. Men som alla vet som försökt sig på t.ex. bugg eller tango, så tar de lite tid att lära sig. Glädjen ökar sedan ju bättre vi kan en dans och har gjort den till vår, när den sitter i ryggmärgen och har blivit ett naturligt sätt för oss att uttrycka oss på.
Samma sak med liturgi, som utgörs av det mesta i gudstjänsten som inte är psalmer eller predikan; t.ex. det vi säger och sjunger, om vi står eller sitter, om vi kanske bugar oss eller knäfaller ibland. Rötterna, precis som melodierna som ofta används, går tillbaka på urkyrkan. Så är vi i gudstjänsten förenade med kyrkan genom alla tider även genom liturgin. Den kan få bli ett bitvis ordlöst språk att lära sig, en lek inför Guds ansikte att hitta ständigt nya djup i.
Text: Frank Lorentzon, stiftsteolog