Jag och min son var i samma veva på gudstjänst i Lindome kyrka och blev kvar inne i kyrkan en stund efteråt då vi vi väntade på skjuts hem. Jag såg då vaktmästaren gå och plocka undan och göra fint efter gudstjänsten och fick då tanken på att det där skulle ju jag vilja jobba med. Så när jag kom till arbetsförmedlingen och fick frågan om vad jag skulle vilja jobba med svarade jag ”som vaktmästare i Lindome kyrka”! Sa det lite på skoj och lite på allvar!
En tid senare fick jag ett telefonsamtal från arbetsförmedlaren med frågan om att ”var det inte du som ville arbeta som vaktmästare i Lindome kyrka? För de söker en vaktmästare där nu”! Det var det ju, och jag sökte och fick jobbet. Ett arbete som jag verkligen kom att trivas med.
Den större delen av arbetet där bestod av trädgårdsarbete på kyrkogården. Min sambo arbetar på en kyrkogård inne i Göteborg och jag hade under åren lite avundats henne som fick vara ute och jobba hela dagarna.
Men nåt annat som betydde mycket var att träffa och samtala med alla människor som fanns runt omkring kyrkan. Både i glädje och sorg. Att få möta människor som gifter sig, döper sina barn, eller begraver sina älskade.
Många lärde jag känna lite mer eftersom de regelbundet besökte sina gravar eller kom på gudstjänster, konserter eller annan verksamhet som församlingen anordnade. Jag kom verkligen att se vad kyrkan betydde för många, både yngre och äldre som fann gemenskap, tröst och glädje där, och inte minst att alla var välkomna dit oavsett om man var troende eller inte. Jag har alltid känt en stolthet över att få vara en liten del av detta med mitt arbete i kyrkan.
Även om jag trivdes bra i Lindome så hajade jag till när jag såg en annons i tidningen om att de sökte en ny vaktmästare i Domkyrkan. Då dök det upp ännu en tillfällighet! Jag och min arbetskamrat Lisette hade börjat sjunga tillsammans och vi fick frågan om vi skulle vilja sjunga på några utomhusgudstjänster i Slottskogen under sommaren. Naturligtvis ville vi det, och på den första visade det sig att prästen som höll i den var kaplan i Domkyrkan. När vi presenterat oss nämnde han det jag redan visste, att de sökte en ny vaktmästare. Detta var nog det som fick mig att verkligen söka tjänsten!
Så efter 16 år i Lindome församling började jag hösten 2017 arbeta som vaktmästare i Domkyrkoförsamlingen, något som jag aldrig haft orsak att ångra. Arbetet i Domkyrkan inne i centrum skiljer sig en hel del ifrån att arbeta i en landsortsförsamling som Lindome, på både gott och ont. Ibland kan jag väl sakna att arbeta ute på kyrkogården, i alla fall när det är sommar och fint väder. Dock inte när det regnar, stormar eller är en massa minusgrader ute. Då är det rätt skönt att kunna vara inne i värmen i kyrkan.
Det som först av allt var orsaken till att jag sökte mig till Domkyrkan var att få arbeta mer med gudstjänster och alla konserter som finns där. Domkyrkan har i genomsnitt omkring tusen besökare om dagen, många är turister som kommer för att titta på den vackra byggnaden, men det är också många som kommer in för att tända ett ljus, sätta sig ner i stillheten som finns där och be en bön. Några återkommer mer eller mindre varje dag för att delta i vardagsgudstjänsterna.
Att livet är tufft och skört för många människor såg jag naturligtvis också i Lindome, men det blev ännu mer uppenbart inne i stan. Domkyrkan med sitt läge mitt i centrum har för många blivit en plats som man kan gå till för att få känna lite värme och gemenskap. Kanske få ett samtal med en präst eller diakon, eller hjälp till mat eller kläder. Vi brukar ibland säga att Domkyrkan är göteborgarnas vardagsrum.
Ibland är det även tufft för oss som arbetar där, som när den hemlösa äldre kvinnan en vinter för något år sen kom in i kyrkan varje dag för att få sova i en av kyrkbänkarna, och som jag var tvungen att väcka när jag skulle stänga kyrkan och gå hem. Jag till mitt varma hem och hon ut på gatorna där hon vandrade omkring hela natten tills vi öppnade kyrkan nästa dag. Det gjorde ont, men ändå var hon så tacksam för att hon fick vara där och sova.
Många människor har passerat under åren jag jobbat där, en del återkommer mer eller mindre varje dag under längre perioder för att sen bara försvinna. Jag undrar ibland över vart de tar vägen och hoppas att det går bra för dem.
Jag kan inte heller låta bli att ibland fundera över hur det kommer sig att vissa människor lyckas bra i livet medan andra hamnar utanför samhället. Vem som helst av oss kan nog på grund av sjukdom eller andra omständigheter hamna där.
Mycket beror nog på livets tillfälligheter!
Michael Ardenheim
Kyrkvaktmästare
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 1 2022)