Önskar man svar på frågan om när kyrkan är tydlig finns alltså svaret här: När tro tar sig uttryck i handling.
Nu är Frälsningsarmén ingen framgångssaga, tvärtom är det ett tynande samfund kanske delvis beroende på språket och uniformerna från förra sekelskiftet. Men principen om att leva mer än lära har gjort att samfundet sticker ut. Det har också ett tydligt bibliskt stöd, även om det aldrig finns med som ett måste. Tvärtom finns det gott om exempel på hur fel det kan bli när kristna skryter om sin godhet och Bibeln är tydlig med att det är nåd, inte handlingar, som leder till frälsning. Men handlingar kan också vara ett sätt att låta tro bära frukt. Att hitta praktiskt utlopp för tro gör det lättare att själv förstå och känna vad tro handlar om.
Kyrkan har ofta problem här, för fokus för energi läggs ofta på de interna mötena, den interna kulturen. Och istället för att söka sätt att praktisera tron, bråkar vi mer om hur olika vi tolkar Bibeln, istället för att praktisera vad Bibeln talar om. Frälsningsarméns främsta tillgång har alltså varit att de är ett samfund som strukturerat sig kring handlingen att söka upp och hjälpa samhällets svagaste. Eftersom det är (eller åtminstone har varit) samfundets kärna, har det gjort att tron har kretsat mindre kring det teoretiska och mer kring det praktiska: Guds kärlek är inte primärt något som ska leda till självuppfyllelse eller intellektuell tydlighet, utan kanaliseras vidare till de som är mest svältfödda på kärlek. Samfundet kretsar kring en devis om ”Soppa, tvål, frälsning”: Att först tillgodose de grundläggande behoven och först senare tala om livets mening. På så sätt smittar också idén om tro, eftersom dess konsekvenser påvisas genom handling. Inte minst blir det tydligt för omvärlden att den tro man har är på allvar, eftersom det inte stannar vid en läpparnas bekännelse.
Det här är en princip som inte bara fungerar för tro och kyrka utan i de flesta delar av livet. I politiken, i journalistiken eller i sökande efter livsmening är det alltid lättare att vinna respekt om man inte bara talar och kommenterar – utan också visar. Många gånger kan livet till och med vitaliseras om vi söker oss till situationer vi inte kan blunda för. Tillfällen där vår gudstro, moral eller självbild gör det omöjligt att bara betrakta. Det kan till exempel vara enkelt att ignorera den fattigdom som syns genom tiggare utanför Ica, men betydligt svårare att ignorera om vi sätter oss ned på deras nivå, tar del av deras liv. Eller för all del: Bevittna fattigdomen i en krigszon i Ukraina. Det är såklart ett extremt exempel, men i takt med att vi blir mer avtrubbade eller ursäktande kring vem som har ansvar, kan det ge en bild över vad som krävs för att livet ska tas på allvar.
Frågan vi behöver ställa oss är: Hur bryter vi oss loss från vardagens kyrkliga slummer och hittar det som tvingar oss att ta konsekvensen av tro, moral och principer? Ofta hjälper det att söka sig nära orättvisor, fattigdom eller akuta politiska problem – och tillåta sig drabbas av frustrationen, istället för att ursäkta det som någon annans ansvar.
En sådan jakt är inte för andras skull, utan för din egen, men resultatet blir att det även för andra blir tydligt vad din tro och dina principer går ut på.
Eller som aposteln Jakob skrev: ”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själv.” (Jak: 1:22)
Text: Emanuel Karlsten, journalist
(Artikeln har tidigare varit publicerad i Korsväg nr 2 2022)