Här är rymlig plats, här är Guds bord.
Ett stråk av himmel och en doft av jord.
Ett rop ur mörkret och ett svar i tro.
Gud är en av oss vid detta bord.
Gud är en av oss vid detta bord.
Med psalm 396 presenterade sig den nya prästen på Åh stiftsgård, Louise Sjölund, när hon började. För så tänkte hon sig att stiftsgården ska få vara.
– Här ska få finnas plats för tro, tvivel och för visshet. Här ska finnas plats för grupper, för olika former av samvaro. Och i centrum finns Guds bord. Jag tyckte att psalmen sa mig mycket om hur jag tänker kring att få vara präst på gården.
Åh stiftsgård går en ny vår till mötes. Pandemin kan förhoppningsvis vara överstånden, renoverade byggnader och kök, ny präst och ny föreståndare och delvis en ny inriktning på verksamheten.
– Ungdomarna är och har alltid varit en viktig målgrupp för Åh, säger Louise. Men styrelsen för Åh är angelägen om att vi också ska förvalta och utveckla Åh som en andlig växtplats och en plats att samlas på.
Det är nog ingen överdrift att påstå att en majoritet av stiftets anställda någon gång varit på Åh. På konfirmandläger, på vintermöte, på retreat, retreatledarutbildning, pilgrimsvandring, utbildning för unga ledare eller som vid Korsvägs besök – en ikonmålningskurs.
– Vi vill att öppenheten ska prägla gården, säger Louise. Här ska finnas allt från retreater till lovsång.
Men Åh har inte bara en framtid, utan också ett förflutet. Redan på 1930-talet tog några präster initiativ till att Åh blev ”Stiftelsen Åh Kyrkliga Ungdomshem”, 1940 invigdes kyrkan och 1958 blev Åh en stiftsgård i formell mening.
– Många förknippar Åh med en väldigt konservativ plats, en plats för det kvinnoprästmotstånd som funnits i stiftet, berättar Louise.
– Ja, den bilden finns ju, säger Åhs nye föreståndare Erik Stenberg Roos. Men min bild finns också. Hur jag som femtonåring på slutet av 70-talet kunde ta moppen från Herrestad i Uddevalla och komma hit och möta mycket nytänkande, lovsånger, en verklig förnyelse.
Då var Bengt Pleijel präst på Åh och han hade varit i England och mött den karismatiska väckelsen, som spred sig från Church of England till andra kyrkor och andra delar av världen.
– Det blev en av mina omvändelser, berättade Bengt Pleijel (som inte lever längre) för Korsväg 2011. Jag har fått vända om många gånger i livet. Men detta var en omvälvande upplevelse på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. En sådan lovsång, en sådan tillbedjan. Det var fantastiskt att se hur människorna tog hand om varandra.
Väl hemma igen började man så smått arbeta med förnyelsen på Åh. Gudstjänsterna präglades av lovsång: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske. Utan genom min Ande säger Herren, utan genom min Ande”.
– Vi började undervisa om den helige Ande och vad den betyder för oss, berättade Bengt.
Successivt började allt fler människor söka sig till Åh, efter kanske tio år var den karismatiska väckelsen stark. Flera hundra människor deltog i gudstjänsterna som präglades av lovsång: ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er”, ”We see the Lord”, ”Fear not, rejoice and be glad” …
Samtidigt växte fördjupningskurserna fram. Den karismatiska väckelsen med betoning på de andliga nådegåvorna – profetia, helande, tungotal fick sin spridning på 60-70-talet till olika kyrkosamfund över hela världen – till katoliker, lutheraner, metodister, frälsningssoldater. Enligt Wikipedia beräknar man att det år 2000 fanns mer än 500 miljoner karismatiska kristna i världen i olika samfund. Så småningom upplevde många församlingar en avmattning.
Men väckelserörelsen på Åh medförde inte bara lovsång, utan också teologiska motsättningar, bland annat om vigning av kvinnor till prästämbetet. Varför fanns det inte några kvinnor i ämbetet på Åh?
– Trots att detta är länge sedan har det ändå spelat en stor roll för synen på Åh, förklarar Louise. Men en stiftsgård måste vara för hela stiftet, alla ska känna sig välkomna.
