Åren med covid-19 har inneburit en myckenhet av sorg, vånda och tårar. För några förlorade vänner och kära anhöriga. För många ovisshet och oro – och för vårdpersonal hårt arbete. Pandemin har kanske också väckt oss ifrån illusionen om vår möjlighet att kunna styra livet. Resa vart vi vill. Göra vad vi vill. Förvänta oss en någorlunda god hälsa under ett långt liv. Hotet mot vår känsla av att nästan vara odödliga. I pandemins larmrapporter blev döden mer påtaglig och synlig, ofta genom svarta mediarubriker och epidemiologiska staplar och kurvor.
För andra är sorgen och kampen inte alls något nytt. Man lever ett liv med en nedbrytande och kanske livshotande sjukdom: cancer, hjärtsjukdom, svår psykisk sjukdom, demens. Eller en svår sorg och outhärdlig saknad över en älskad livskamrat eller barn som dött alldeles för tidigt. Och för många av oss som lever i västvärlden med mat för dagen, tillgång till vatten och i en demokrati, när vi lyfter blicken till andra delar av världen till dem som i lever i ett ständigt krigshot, terror, förtryck eller ångesten att inte kunna ge sina barn mat för dagen, då får mörkret nya dimensioner.
Vi såras alla på olika sätt i livet. Livet ger oss ärr. Ingen kommer undan. Som läkare blir detta dagligen uppenbart i arbetet och mötet med patienter som drabbats av akuta eller kroniska sjukdomar och lidanden. Ofta har jag i mitt arbete (särskilt efter hårda jourpass och mötet med många svårt akut sjuka) förundrats över att det finns någon enda människa som är frisk. Kanske har vår kultur efterhand glömt eller kollektivt förträngt livets skörhet. Eller levt i illusionen att det nog inte gäller mig.
De medicinska framstegen de senaste årtiondena innebär verkligen dramatiska förbättringar för den enskilde. Sjukdomar som bara för några år sedan snabbt ledde till döden, kan idag botas eller bromsas under många år. Och nya läkemedel och vacciner är på gång. I takt med att nya behandlingar tillkommer ökar våra förväntningar på hälsa.
Men – framgångarna har tydliga begränsningar. Mänskliga celler är programmerade att endast dela sig ett antal gånger och därefter gå i ”apoptos” (inbyggd celldöd). Varje gång de flesta humana celler delar sig förkortas telomererna (den yttersta skyddande delen av DNA-spiralen) mer och mer. Processen kan möjligen liknas vid ett stearinljus som sakta brinner ned. Ett undantag är bland annat könscellerna där telomererna bevaras så att dessa celler har möjlighet att föra livet vidare. Allt detta innebär att oavsett medicinska framsteg har våra liv en övre gräns. Vi är alla dödliga.
Men i vår kropp finns även mekanismer inbyggda för medlidande med andra. Utöver de nervceller i hjärnan som registrerar vår egen kropps beröring och smärta, är vi utrustade med en extra uppsättning nervceller som ger elektrisk aktivitet när man ser att någon annan drabbas av smärta. Dessa ”spegelneuroner” åstadkommer att vår egen kropp reagerar även när vi ser att en medmänniska utsätts för en olycka eller annan smärta. Grunden för medkänsla med andra finns redan nedlagt i vårt nervsystem. Tårarna som produceras i ögonens tårkörtlar är också ett påtagligt tecken på hur emotioner påverkar hela vår varelse. En av de vackraste anatomiska termerna i människokroppen är lacus lacrimalis, ”tårarnas sjö” invid inre kanten av ögat.
I förordet till en engelsk lärobok om smärta finns en djup erfarenhet: ”Pain is never comparable”. Det är omöjligt att förstå någon annans smärta. För några gör sorgen så att synfältet smalnar. Andra beskriver att sårbarheten kan leda till att man ser längre och djupare. Men nattens tunga mörker väcker många existentiella frågor. Hur kan en Gud tillåta detta? Finns Gud överhuvudtaget? Är hela tillvaron en meningslös slump? Varför händer detta? Och vi som hade planerat att göra så mycket …! Hade nobelpristagaren Jaques Monod rätt när han i boken Slump och nödvändighet beskriver sitt ateistiska credo att människan lever i ”ett universum som är dövt för hennes musik, likgiltig för hennes förhoppningar liksom för hennes lidande eller hennes brott”? Total tomhet och meningslöshet, eller …?
