Men har tron någon plats i det offentliga samtalet? Eller finns den bara i de speciella rummen? Tron som uteslutande privat, som inte ska torgföras offentligt?
– Jag tror att människan är en homo religiosus, alltså en religiös människa. Det finns i människans väsen en dragning till det transcendenta, till det som finns bortom. Vad finns bortom stjärnrymderna, vad finns bortom det vi kan se och mäta? Den känsligheten finns kvar, men det religiösa språket har gått förlorat.
– Vi kan mötas i en längtan, eller i en känsla av att det finns något större. Men om vi inte kan dela språket längre, hur ska vi då kunna mötas?
Vi möts i vårt samtal om trons plats i det offentliga rummet dagen efter Joe Bidens installation som USA:s president. En installation som präglades av mängder med kristna förtecken, med böner och hänvisningar till Bibeln.
– Vi svenskar blir ju lite frågande till det starka religiösa inslaget, vi förstår inte vad det står för. Vi förstår inte att det faktiskt tillhör den amerikanska självbilden. ”In God we trust” står det ju till och med på dollarsedeln och det kommer till uttryck en sådan här dag.
– Baksidan av detta är ju det majoritetsanspråk som installationen indirekt visade på.
I Sverige har vi inte längre ett enhetssamhälle och Johannes menar att det är viktigt att bejaka mångfalden.
– Men hur kan vi på ett trovärdigt sätt kommunicera religionens ärende så den berör människor? Det ärende vi har om ett gott budskap, om att ljuset vinner över mörkret och att godheten vinner över ondskan. Trots allt!
– Beröring är ett huvudord för mig. Det är fascinerande att den amerikanska installationshögtiden berörde oss starkt. Det beror nog mycket på att Joe Biden själv var trovärdig, när han till exempel talar om förluster i livet och alla vet hans berättelse om egna förluster av hustru och barn. Det finns en klang i honom, som är trovärdig. Den klangen har intresserat mig när vi producerat våra gudstjänster och helgsmål. Den klangen går alltid bortom de talade orden och kodas intuitivt, inte minst av människor som inte ingår i en religiös kontext.
Om vi fortsätter att jämföra oss med det amerikanska samhället så utstrålade installationshögtiden en trygghet i tron. Tron som fortfarande är en självklarhet, på ett sätt som den inte är i Sverige. Men om tron bara är en privatsak och vi dessutom förlorar språket, hur ska då människans längtan efter en mening kunna mötas? Hur blir trons roll i vårt framtida samhälle?
– Jag tror den kommer förändras, tilltalet och språket kommer att förändras. Jag hoppas man också släpper in de teologiska perspektiven på ett samhälle, på en demokrati, på en existens i kultur- och samtidsdebatterna.
– Jag skulle gärna se att teologin blir alltmer ”rumsren”, att den tas tillvara som en resurs och inte anses irrelevant. Som någon sa, det där med Gud, det är lite genant. Mest beroende på att vi saknar uppdaterad kunskap, tror jag. Vår självbild är egocentrisk och hela vårt projekt av självförverkligande gör teologin umbärlig. I det svenska välfärdsbygget fanns ju också tanken att tron på Gud skulle tyna bort, han behövdes inte mer…
– Men Gud är större, större än våra begrepp, större än våra parametrar. Det är ju just detta som provocerar, att vi inte kan greppa tillvaron. Vi kan inte förklara Gud, det tillhör Guds väsen.
– Jag skulle gärna se en större tolerans för att det religiösa perspektivet är relevant. Vi har så mycken kunskap, men så lite vishet. Teologins närvaro i den allmänna samhällsdebatten skulle kunna tillföra en existentiell dimension som vi helt saknar idag.
Helgsmålsringningen är en av de äldsta, ännu sändande programtitlarna i Sveriges Television. Programmet har sänts varje lördagskväll i femtio år! De första programmen var annorlunda mot idag. Klockringningen hördes genom hela programmet och det visades bara bilder från kyrkans exteriör och ”radioprästen” Gunnar Dahmén med flera berättade kort om kyrkan och läste söndagens bibeltext.
