Vandra tillsammans för en stund

En bön av Margareta Melin är en av alla de utsökta texter, ting och tankar som genomsyrar verksamheten hos Sjukhus­kyrkan på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Bönen finns med i bladet för andakt: I en stund av förtvivlan. Andakter som hålls i det lilla kapellet i sjukhusets mitt, vid Blå stråket 5.

Kapellet vårdas kärleksfullt av personalen i Sjukhuskyrkan, en sammansvetsad grupp bestående av diakoner, präster, pastorer och en diakoniassistent, som också samarbetar med en ortodox präst och katolsk nunna. Själva kapellet blir sinnebilden av allt det som förmedlas bortom orden.

Korset över altaret heter Den gåtfulle Kristus som växer fram ur kaos. Den är gjord i betong av konstnären Christer Lundqvist och tillkom som en bearbetning av en stor sorg.

– När jag tittar på korset får jag inte alltid ihop bitarna, berättar Ing-Marie Ekelund, diakon som arbetat här i trettio år. Och ändå är Jesus där, man kan skönja honom. Precis som i båten i stormen, som vi ser på ikonen. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, säger Jesus, men det är inte alltid människor litar på det. Kapellet får påminna om Guds närvaro i det svåra.

– Vi har uppgiften att sköta om kapellet, förklarar Ann-Charlotte Lundgren, sjukhuspräst sedan sju år tillbaka. Med tanke på alla människor som kommer till kapellet, från tidig morgon till sen kväll, så försöker vi skapa möjligheter för reflektion och bön, med ting som berättar utan ord.

De tre ikonerna gjorda av konstnären Erland Forsberg, nattvardskärlen tillverkade i klostret i Taizé, den uppslagna Bibeln, böneskålen med nyskrivna böner, bibelord att ta med sig, Hoppets träd med plats för skärvor, droppar, glas, fåglar, kors … Alla dessa ting som kan hjälpa en människa att uttrycka sin nöd, tacksamhet och oro.

– På tisdagar när vi har mässa här plockar vi ner allt från trädet och så ber vi särskilt för detta i vår mässa, tillsammans med alla nedskrivna böner på lappar, berättar Ann-Charlotte.

Får ni några reaktioner på allt detta?

– Ja, kanske speciellt kring Hoppets träd, säger Ing-Marie. ”Ni har för få saker att hänga upp, jag saknar blåa ting, änglar.” Men det försvinner saker, människor behöver ibland en ängel eller kors att ta med sig hem.

– Vi har ett bokbord, berättar Ing-Marie. Det kan vara ett sätt för människor att våga kliva in, titta och närma sig kapellet. Vågar jag, kan jag, får jag – även jag som inte har en tro eller vet hur man ska tro?

Diakonerna och prästerna blir medvetna om vad som behövs i stunden. Det kan vara en bön, det kan vara en rit. Vid avskeden i bårhuset eller på avdelningen är inte alltid orden det viktigaste, även om man sjunger eller läser något. Det handlar om att vara närvarande.

– Under pandemin märkte vi ju hur orden försvann en del när vi måste dölja oss bakom mask och visir, minns Ing-Marie. Det finns forskning om att vi förmedlar väldigt mycket ordlöst, i våra ansikten, med gester och tonfall med mera.

Både Ing-Marie och Ann-Charlotte uttrycker samma känsla av meningsfullhet att få arbeta i Sjukhuskyrkan.

– Att bli sjuk är en existensöppnare, menar Ann-Charlotte. Det öppnar upp för frågor man normalt sett inte går och funderar på, som till exempel om livets mening. Och frågan varför blir ofta påtaglig? Varför drabbas jag?

– Vi kan hålla med om att det är orättvist, säger Ing-Marie, men vi bär tron på att Gud är med också i det svåra. Att Gud gråter med oss i vår sorg.

– Vi är ganska samsynta i vår teologiska uppfattning. Det handlar väldigt mycket om ödmjukhet: inför livet, inför den andra människan och för hennes tro, eller icke-tro. Men vi möts och kan vandra en stund tillsammans. Ibland önskar folk bara att man håller dem i handen, är tysta tillsammans och det kan vara väldigt berörande.

Himlen då, vad säger ni om himlen? Ni träffar många som ska dö och det är väl en fråga som många funderar på?

– Jag tänker att det finns något mer än detta liv, menar Ann-Charlotte, och att det inte är farligt eller skrämmande. Jag bär en förtröstan i att Jesus har lovat att vara med alla dagar.

– Hur det kommer att bli efter döden och vem man kommer att möta, kan människor fråga om. Jag är varsam med bilder och beskrivningar. Tanken på att återförenas med någon efter döden är inte alltid till tröst utan kan också skrämma. Jag tror döden handlar om en gemenskap med Gud, som går bortom alla gränser. Alla blir ett i Gud.

En annan del i Sjukhuskyrkans arbete handlar om personalen. Diakonen Klara Roxbergh och prästen Henrik Gustafsson har under hösten träffat personalen på akuten, för att ha reflektion och övningar i självmedkänsla. Övningarna bygger på forskning som visar att samvetsstress är en riskfaktor för vårdpersonalens hälsa.

– Att möta människor som lider gör något med oss, säger Klara. Lägg då till att du som personal har ansvar för den andres liv. Det är smärtsamt för personalen att se behov, till exempel av känslomässig närhet, utan att ha möjlighet möta upp det. 

– När de tvingas gå emot sin naturliga empati och sitt omsorgsuppdrag skapas ytterligare stress. Att stanna upp, landa i sig själv och stärka sin känslomässiga närvaro kan då vara till hjälp.

Henrik betonar att övningarna i självmedkänsla handlar mer om bristen som hör ihop med livet; att möta lidande, hur jag kan förhålla mig till det, än den brist som kan handla om en dålig organisation och arbetssituation. Denna brist behöver lösas på ett annat sätt.

– Vi behöver påminna oss om att kärleksbudet inte bara gäller vår nästa, utan även oss själva, säger Klara. Älska din nästa som dig själv. Att öva oss i självmedkänsla kan hjälpa oss att vara öppna för oss själva och varandra. Det hjälper oss också att få kontakt med våra gränser, så att vi inte pressar oss tills vi går sönder. Som Henrik sa är det viktigt att skilja mellan organisationens och personalens ansvar. 

– Syftet med övningarna är ytterst närvaro i oss själva och för den andre, säger Henrik. När det inte finns några ord att ge, kan ändå tröst uppstå om vi kan vara närvarande. Med en blick, en hand, någon som finns vid ens sida.

Text: Agneta Riddar, foto: Torgny Lindén

Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 2 2023.