Vi möter digitalt Ing-Marie Svenning, en pensionerad sjuksköterska som i flera omgångar har arbetat inom den sociala hälsosektorn på olika platser i Afrika och som utsänd medarbetare av Svenska kyrkan. Nu är hon tillbaka i Sverige och ordförande i ACT-rådet, men hon har tagit med sig hem minnen och vänner från andra länder. Och resorna ut i världen är aldrig långt borta.

Ing-Marie berättar att alla stift i Svenska kyrkan har någon form av vänstiftsrelation med en luthersk kyrka i ett annat land. Kontakten mellan vänstiften kan se väldigt olika ut, men gemensamt är att det i grunden är formaliserat med ett dokument som förtydligar vad kontakten ska bestå av och att det utifrån det tar praktisk form, ofta genom resor till varandra och olika slags utbyten mellan kulturerna.

– Vänstift är en del av den kristna kyrkans sätt att ha kontakt med andra i den världsvida kyrkan, förklarar Ing-Marie.

Vänstiften medför internationella utbyten som Svenska kyrkan deltar i och skapar en gemenskap med kyrkor runt om i världen. Ing-Marie formulerar banden över länderna som vänskap:

– De är ju våra vänner! Man vill leva nära varandra, man kan inte isolera sig från varandra. När en vän lider, lider alla.

Hon berättar också att internationella kontakter fyller många funktioner inom tron och kyrkan:

– Att bryta ner gränser, och fördomar. Man kommer varandra nära och vi ser att vi är lika. Även om vi bor i olika kulturer och sammanhang, så har vi samma behov.

Kontakter över kulturer samt mellan kyrkor och länder är dock inte bara enkelt. Framförallt inte eftersom önskemålet är ett jämlikt utbyte, men förutsättningarna på många sätt ser väldigt olika ut.

– Det handlar ju mycket om pengar, eftersom det är så ojämlikt i världen. Vi är en otroligt rik kyrka, med våra kyrkoavgifter och vår tusenåriga företeelse av att vara kyrka och ha fått mark och jord. De nya kyrkorna ute i världen har bara sina egna kollekter att lita till. Så där är en sådan stor ojämlikhet, och hur man kommer tillrätta med den vet jag inte riktigt. Det man inte vill är att vi ska ge av våra gåvor lite från ovan, eller att skapa ett beroende av att vi är de ekonomiska garanterna för deras existens.

Svårigheterna kan också vara fler än ekonomiska. Under vårt samtal reflekterar Ing-Marie över såväl skillnader i teknologi som språkförbistringar som gör det svårare att fira gudstjänster tillsammans, och en historia att förhålla sig till med ojämna maktfördelningar och kolonialisering. Samtidigt finns det mycket att få ut från möten över världen, inte minst för Svenska kyrkan och Sverige.

– Vi i västvärlden har ett övertag, och det är viktigt för oss att lyfta upp andra. Så att det kan bli jämbördigt – att de kan bli stärkta i det de har och vi kan se allt de har som är bra. Inte fortsätta trampa på, som att vi vet bäst.

För lärandet mellan kulturerna kan i högsta grad vara givande för båda parter, enligt Ing-Marie.

– Och då måste man fundera: ja, varför gör jag så? Varför tänker jag så? Det blir bra reflektioner, för att kunna svara tillbaka.

Funderingarna och frågorna är naturligtvis även teologiska, när utbytet sker mellan kyrkorna.

– En stor del av vänstiftsrelationen är teologiska reflektioner, bibelsamtal och det andliga mötet. Det är den yttersta grunden som vi står på, som en kyrka tillsammans. Det kan vara allt från gudstjänstutbyten och andlig gemenskap, till att skicka böner till varandra eller att tolka bibeln tillsammans. Vi jobbar också till exempel på att stärka prästutbildningen – då det för närvarande inte finns någon luthersk prästutbildning i Södra Afrika så jobbar Svenska kyrkan och andra lutherska kyrkor för detta.

Också Ing-Maries egna liv har präglats av och vuxit genom internationella utbyten och att hon under flertalet år har bott utomlands i Etiopien, Zimbabwe och Swaziland.

– Resorna utomlands har gett mig vänner som har gjort att avstånden till de här länderna och människorna inte har varit så stort. De har flyttat in med mig i mitt hus hemma – jag tittar här omkring mig och har så många saker från de här länderna som påminner mig om människorna och mötena.

Hon tar en kort paus, tycks fundera och förtydligar sedan:

– Det är mötena med människorna som bär efteråt, när man kommer hem.

Idag drivs Ing-Marie av att kunna föra informationen vidare – om nyttan med internationella utbyten, kontakter över världen och vänstift. Hon vill få fler människor att uppleva det som hon har upplevt genom resor och att bo utomlands.

– Vi lever ju i en väldigt bra, fin värld och jag tänker så mycket på att jag har fötts i detta land när det varit fred och jag har fått mat, kunskaper och utbildning – och hur förvaltar jag det mot min nästa? Jo, för mig har det varit ett sätt att dela med mig av det jag har lärt mig. Att ta ansvar för allt det jag har fått, på det sättet. Det drivs jag av, att få visa vad det finns för något i den världsvida kyrkan som berikar oss. Att resa med människor och visa dem den världen som var min och som har betytt så oerhört mycket för mig.

Ing-Maries uppdrag som ordförande i ACT-rådet ger också många möjligheter att lyfta resandet och de internationella utbytena. ACT-rådet består av sju personer som stöttar Göteborgs stifts internationella utbyten genom att stödja församlingarna i det internationella arbetet. Detta gör de genom att inspirera, svara på frågor, besöka, ge utbildning och på olika sätt hjälpa församlingsborna att bli ännu mer intresserade av den världsvida kyrkan.

– Vi inbjuder församlingsbor till resor ut i världen för att besöka lutherska kyrkor. Vi har genom årens lopp gjort många resor och sedan kommer man hem och berättar om vad man har sett. Det är oerhört många som varit med på resor som har blivit en riktig kick att komma igång, för man förstår hur viktigt det här är och man blir engagerad!

Ing-Marie ser också ett ökat behov av dessa utbyten framöver, på grund av miljön och globaliseringen.

– Genom globaliseringen har vi mer kunskap om varandra nu, och vi är mer beroende av varandra. Då vill kyrkan finnas med på den globala arenan också, utifrån klimatfrågan som våra vänkyrkor rapporterar hem om och den nöd som klimatförändringarna orsakar. På det viset tror jag att banden oss emellan stärks mycket mer framöver – för vi i västvärlden är de som har orsakat det mesta av miljöförstörelsen. Då vill vi som kyrka kunna finnas med och rätta till så mycket vi kan.

Också vänstiften i sig, och de kontakterna som de medför, är ett sätt att knyta sig tätare tillsammans och att göra banden starkare.

– Vi har samma behov, men det är så ojämlikt fördelat. Det blir tydligt när man möter människor i andra kulturer, hur ojämlikt det är. Men nyttan med vänstiften är ju att vi hamnar på samma nivåer – vi ser varandra i ögonen och vi räcker varandra händerna. Inget uppifrån och ner utan från den ena till den andra – det är jämbördigt.

Jämbördiga möten, på lika villkor, kan också berika såväl individens liv, som kyrkorna i stort och länderna de finns i.

– Det har betytt oerhört mycket i mitt liv, den världsvida kyrkan. Och det är något jag är angelägen om att fler ska få se och glädjas över, och berikas av och inspireras av.

Text: Agnes Hillert Foto: Torgny Lindén

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 3 2021).