Jag går till min dagbok för att komma ihåg:
« Våren 1973
Det var tidigt på morgonen. Jag stod i det ortodoxa kapellet i Taizé och bad. Plötsligt ser jag framför mej – utan att se något – jag ser något en bit upp i rummet, en bild: Det är någon som sitter på en tron. Jag ser inte ansiktet, bara konturerna. Resten är osynligt. Efter en stund ser jag ännu en gestalt stående nära tronen. Jag ser inte ansiktet, bara konturerna, resten är osynligt. Jag betraktar detta, och efter en stund närmar sej den andra gestalten tronen, sätter sej på tronen på den plats där den första gestalten sitter. De två gestalterna blir en kropp, men denna kropp har två huvuden. Jag tänker: det är en bild av Fadern och Sonen.
En tanke kommer upp i mej: kommer jag också att få se den heliga Anden? Hur kommer Anden att visa sej i så fall? Jag väntar, men det händer ingenting. Men så plötsligt kommer tronen med de två gestalterna närmare mej och går rakt in i mitt hjärta. Jag blir nästan chockad. Men långsamt förstår jag: det är den heliga Anden. »
Berättelsen om Fadern, Sonen och Anden kom först till mig genom ord. Sedan kom den på ett annat sätt, i bild. Vissa människor är väldigt verbala. De kan läsa mycket, skriva mycket, tala mycket. För andra spelar bilderna en större roll. För många är musiken ett viktigt uttryck. Vi behöver olika sätt att öppna oss för verkligheten.
I vår kyrka tar ordet en stor plats. Konsten och musiken är också viktiga. Men jag undrar: ger vi tillräckligt med plats åt det kontemplativa livet? Tid åt stillhet och bön? Promenader i naturen? Kanske det är dags försöka ge mer plats i kyrkan åt ett kontemplativt liv?
Text: broder Johan, kommuniteten i Taizé
Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg nr 2 2023.