Anders Stenbäck är stiftsadjunkt för främjande av församlingsutveckling med internationellt perspektiv – särskilt vänstiftsrelationer, ACT-samarbete, ung i den världsvida kyrkan samt migrationsfrågor.
– Vänstiften är ett praktiskt sätt att bli påmind om att vi inte är ensamma som kyrka och inte har alla svar själva. Trots att vi i vår kyrka har väldigt mycket att vara stolta över, och är vana vid att ha väldiga tillgångar i form av lokaler och personal, får vi aldrig bli självtillräckliga. I värsta fall blir det då som det står i Upp 3:17 ”Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”
Kyrkan är nämligen en mycket vidare gemenskap i Kristus, berikad med många olika språk och traditioner och geografisk utbredning. Olika delar av kyrkan har olika styrkor och svagheter. Därför behöver vi ömsesidigt lära och berikas av varandra. Bortom alla olikheter hör vi samman genom evangeliet och brödet som bryts åt alla.
Biskoparna och stiften har ju en särskild roll i att upprätthålla enheten både inåt och i relation till varandra. Men att också upprätta särskilda vänstiftsrelationer möjliggör ytterligare möten mellan individer och mellan församlingar, ett praktiskt utbyte som ger mycket djupare perspektiv och erfarenheter än vad förmedlade berättelser eller informationskampanjer någonsin kan.
I min hemförsamling har vi haft en egen relation med Mbabane som hör till vårt vänstift i södra Afrika. Förutom några egna utbytesresor har vi kunnat möta flera präster och delegationer på stiftsbesök.
Det är lätt att stirra sig blind på vissa problem eller lösningar eller att fastna i vissa metoder. Därför är det nyttigt att möta kristna med helt andra utgångspunkter eller förutsättningar. Vi själva kan inspirera med goda rutiner och transparens, samtidigt som vi behöver upptäcka hur andra kyrkor fungerar nästan utan anställda.
Christina Bernérus är klimat- och hållbarhetshandläggare. Via det uppdraget kommer hon huvudsakligen i kontakt med Göteborg stifts vänstift i Norge, men har även tidigare vikarierat som internationell handläggare och haft kontakt med andra vänstift.
– Vänstiftsarbetet är viktigt framför allt för att skapa mötesplatser för att utbyta erfarenheter. Dessa erfarenheter ser naturligtvis olika ut om det handlar om vårt vänstift i södra Afrika, Berlin-Brandenburg eller Borgs bispedöme i Norge. Oavsett vilket är det väsentligt att se vad erfarenheterna innebär utifrån våra olika kontexter och förutsättningar. Vänstiftsarbetet utgörs till stor del av relationer och mänskliga möten, men pandemin har inneburit att vi har behövt utveckla nya sätt att mötas och utbyta erfarenheter utan fysiska möten. När pandemin nu börjar lägga sig är det viktigt att vi analyserar och funderar över hur vi vill att vårt arbete ska se ut framöver.
Jag anser att det är högst väsentligt att vi har olika vänstiftsrelationer, men också viktigt att vi tänker igenom och talar oss samman om vad vi och det utvalda vänstiftet vill med relationen. Vi behöver komma ifrån ett vi och ett dem. Relationerna handlar ju om ett ömsesidigt utbyte. En vänstiftsrelation till ett stift i ett grannland ser av naturliga skäl annorlunda ut än till ett stift i södra Afrika. Ömsesidigheten är kanske mer självklar och det kan vara lättare med utbytet av kunskap och inspiration, men alla relationer måste dock vårdas.
Vänstiftsrelationerna lyfter och pekar också på detta att vi är en världsvid kyrka. Styrkan i att vara just en världsvid kyrka behöver vi utveckla och stärka för att klara av de olika gemensamma hot och problem mänskligheten och skapelsen står inför.
Text: Agnes Hillert
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 3 2021).
