I dag omges vi av fler bilder än någonsin. Vi tar bilder och filmer och sänder till varandra, lägger upp på sociala medier. Bilder har alltid fascinerat. Veronikas svetteduk och Svepduken i Turin fanns innan den fotografiska tekniken kom. Bilders äkthet har alltid varit en fråga. Ett foto är ju bara en hundradels sekund av verkligheten. Ofta tror vi att det är hela verkligheten vi ser. Men fotografens val av tid, plats och vinkel är något subjektivt.
Att ta bilder på sig själv och andra är nu en av de vanligaste mänskliga verksamheterna. Vi kan se dem i realtid och inget verkar fylla oss med större glädje än detta. Bild och film är en av de främsta kommunikationsformerna.
När bilden fyller oss med känslor och proganda är den oöverträffad. Enligt John Fiske, på institutionen för kommunikationsteori vid University of Wisconsin-Madison, USA, kan vi inte värja oss mot bilden på samma sätt som text. Bilden är omedelbar och känslosam, den är svårare att argumentera emot än text.
I kyrkan är det mycket ord. Det står ju att ”I begynnelsen var Ordet”, men det står också, ”och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss”. Gud blir fysisk, vi kan alltså göra en bild av Gud. Kyrkan hade sina bildstrider under 700- och 800-talen och under reformationen. Men kyrkan blev den stora bildbeställaren i konsthistorien. Nästan varje kyrka har en altartavla. När en biskop ska förevigas görs en bild. I de första utgåvorna av Luthers katekes hade varje del en bild. En bild som både kunde ge upphov till frågor och dialog om innehållet.
Kommer bilder att finnas kvar, i dag när allt är digitalt? Det hittills bäst kända lagringsmediet är den fysiska bilden. Vi kanske ska vara tacksamma om inte allt sparas. För 12 år sedan startade projektet Ögonblick, ett samarbete mellan Kultursamverkan Svenska kyrkan, Göteborgs-Posten, Innerstaden Göteborg och Göteborgs stadsmuseum i ett försök att bevara den digitala bilden åt eftervärlden.
Mycket kommer nog att försvinna, men de bilder som betyder något för någon, hoppas jag kommer att bli kvar.
Text: Mikael Ringlander
Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg nr 2 2023.