– Det var min kallelse, tänker jag, när jag började predika. Jag kände det så tydligt när jag började i församlingen i Glava, detta är rätt plats för mig. Sen märkte jag ju också att människor verkligen lyssnade på vad jag sa, jag fick ofta kommentarer efteråt.
Sven Årnes, som arbetat som journalist i hela sitt liv både i radio och TV, har kompletterat det med sitt intresse för kyrkan. I tjugo år har han varit veniat och skulle predikan hållits i TV hade man kunnat säga att ”han gick igenom rutan”!
Att arbeta som ideell inom kyrkan har varit ganska självklart för Sven. I tjugo år var han gift med en präst, innan de gick skilda vägar. Han gick också en informell utbildning hos sin dåvarande kyrkoherde om liturgiska moment, om hur en predikan skulle utformas.
– Jag fanns ju alltid med som ”prästmake” och dessutom har jag också arbetat som kantor. Men journalistiken har varit min huvudsysselsättning, på Radio Värmland, TV4 Värmland, SvT.
Sven är en av uppemot femtio veniater i Karlstads stift, en viktig funktion för att kunna hålla kyrkan öppen också i glesbygdsförsamlingar med prästbrist. Det finns en lång tradition av att det är biskopen som förordnar veniater, men numera blir de flesta veniater utsedda av den lokala kyrkoherden.
Åse Lindberg, stiftsadjunkt på Karlstads stift, är ansvarig för stiftets fortbildning av veniaterna. Hennes tjänst handlar om andlig fördjupning, fortbildning, idealitet och ekumenik.
– En del församlingar har troligen svårt att kunna ha gudstjänster så ofta man behöver utan sina veniater, berättar Åse. Ju längre ut i glesbygden man kommer, desto svårare kan det vara.
– Men det som uppstår ur nöden blir också en tillgång. Det är viktigt att kyrkan bärs också av andra än dem som har ämbetet och är anställda.
Karlstads stift har sedan 1980-talet samarbetat med sitt vänstift, Chelmsfords stift i England. Trots att kontrasterna är stora har stiften haft god nytta av sitt samarbete. Karlstad med ca 370 000 invånare och Chelmsford med 3 miljoner invånare inom det multikulturella nordöstra London samt grevskapet Essex. För Karlstads stifts del har det handlat mycket om hur man bedriver verksamhet med många ideella medarbetare.
– Det tycker jag vi behöver mer av, berättar Åse. De har ett uppbyggt system där man rustar och uppmuntrar ideella att ta sitt ansvar. Ett utbildningssystem som vi dragit lärdom av.
– De har en gedigen grundkurs, som man kan bygga på med specialistutbildningar, som till exempel barn och ungdom, andlig vägledning, predikokonst. Folk deltar utifrån talang, erfarenhet och intresse och sen sätts man i olika sammanhang.
– För att göra en svensk modell kan vi plocka ihop en grupp av lekmän och präster. De kan gå samma kurser och det finns en poäng i detta.
Stiftet har provat lite olika utbildningsvarianter vare sig det handlar om fördjupningsföredrag, specialistutbildningar, predikofortbildning och själavårdskurser.
– Just nu går till exempel förtroendevalda i själavårdskursen och teologiska fördjupningsseminarier, samt retorikkurserna. I kurserna i retorik har vi haft präster, diakoner, veniater och förtroendevalda.
– Detta är verkligen ett sätt att öppna upp, menar Åse. Många av de förtroendevalda säger att det är roligt att få arbeta med kyrkans innersida.
Vad gäller veniater har en del av stiftets församlingar och pastorat satt det i system att försöka engagera ideella. Arvika pastorat lät veniaten Sven Årnes, också bli församlingsansvarig. Han kunde finnas på plats, träffa syföreningen, göra hembesök mm. Däremot får veniaten inte ansvara för begravningar, vigslar, dop eller nattvard. Men man kan vara dopvärd, begravningsvärd, hjälpa till med förberedelse, kanske besöka sorgehuset.
– Jag har förstått att detta inte finns så fullt utvecklat någon annan stans i Sverige, säger Åse. Det är ett nytänkande, vi lagar efter läge och vågar pröva nytt. Jag har lärt mig av engelsmännen att vi ska ställa den öppna frågan: vad vill du göra?
I Göteborgs stift är bilden nog ganska lik övriga landet, men olik Karlstads. Det är framför allt prästkandidaterna som blir veniater, de får uppdraget att predika under sin utbildning. En handfull lekmän är veniater med uppdrag direkt från biskopen, ett uppdrag de haft i många år. Men majoriteten har blivit utnämnda av sin kyrkoherde.
Jenny Rogestedt är stiftsadjunkt i Göteborgs stift med ansvar för prästrekrytering. Även här kan det på sina håll vara svårt att fylla de tomma prästtjänsterna, också här i de små landsbygdsförsamlingarna.
– Vi har väldigt många äldre präster, så kallade emeriti, som gärna hoppar in och hjälper till, speciellt under sommarmånaderna.
När Jenny hör om den medvetna strategin i Karlstads stift att utbilda lekmän blir hon intresserad.
– Det kanske skulle vara en spännande tanke för delar av Göteborgs stift, funderar Jenny.
Jonas Ransgård, som är stiftsdirektor i Göteborgs stift, har haft venia i många år. Han har varit ledamot av stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen i Göteborgs stift, men började sin tid i kyrkan som kyrkvaktmästare i Lundby församling och organistvikarie.
– När jag satt i stiftsstyrelsen, berättar Jonas med ett leende, hade jag ofta synpunkter, ibland kritiska, på olika predikningar. Men pröva själv då, sa biskopen. Till det tackade jag ja!
– Jag tycker att en god predikan ska ha en koppling mellan himmel och jord. Inte enbart en utläggning över bibeltexten eller ett filosoferande över god moral.
Första predikan Jonas fick göra var 2005 i Råda församling på Johannes Döparens dag. Han minns fortfarande hur han beskrev hur Johannes mötte de olika personerna som
kom, vare sig de var fromma eller sökare. Ett utmärkt tillfälle att hålla ihop himmel och jord.
– De gånger jag får välja föredrar jag att få hålla i hela gudstjänsten och inte bara predika, säger Jonas. Jag tycker mycket om samarbetet och förberedelserna inför gudstjänsten.
Ungefär fyra gånger om året predikar Jonas i olika kyrkor. Under den period han var kommunalråd i Göteborg var det mer sällan. Han har fått predika i Råda, Öckerö, Biskopsgården, Lundby, Örgryte och Askim och är glad när han blir inbjuden av en församling.
Vad ger det dig själv?
– Jag får ju reflektera över en text på ett annat sätt om jag ska tala om den. Det tillför ett djup.
Sven Årnäs har varit i olika församlingar i Värmland de senaste åren. Just nu tjänstgör han och frun Ingegerd, som är diakon, i Nordmarkens pastorat. De hjälper också till med de digitala gudstjänsterna som vuxit fram under pandemin.
– Detta är en förmån, menar Sven. Även om jag inte är yrkesverksam längre får jag fortsätta. Jag har haft tankar på att bli präst. När jag bodde på Mallorca under några år började jag på distans, men jag fortsatte inte.
Men hur gör du då för att kunna predika, när du inte läst teologi?
– Jag läser mycket teologisk litteratur. Sen är det faktiskt som ett journalistiskt arbete! Jag skaffar kunskapen, samlar in material och bearbetar det till en personlig berättelse. I ljusa stunder förhoppningsvis fylld av närvaro och engagemang.
Många ideella i kyrkan är något som Sven tycker är bra.
– Kyrkan behöver oss, av flera olika anledningar. Jag ser naturligtvis inte veniaten som ersättare till prästen, även om vi gör ett viktigt arbete där det fattas präster. Men veniaten har också ett egenvärde, vi tillför en annan röst i kyrkan. Vi har inte riktigt samma språk, vi kommer från andra erfarenheter.
Att veniater har en så stark ställning i Karlstads stift, kan det ha med kyrkliga fromhetstraditioner att göra?
– Ja, kanske, men arbetet med den anglikanska kyrkan har betytt mycket. De får ju inga pengar av staten, inte ens alla präster är avlönade. Så de måste lita till de frivilliga.
– Jag är helt övertygad om att detta kommer växa. Kyrkan kan på så sätt bli en angelägenhet för många.
Text: Agneta Riddar
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 1 2022).