Platsen med utsikt över Kinneviken som kallas Hastings kyrka ligger inom Västerplana Storäng på Kinnekulle. Vandringsleden går nära ett utsprång av sandstensbranten som tornar upp sig mer än 25 m ovanför Vänern. Gränsen för den nu bevarade Storängen går vid järnvägen. Sedan vidtar åkern uppåt vägen. När Linné besökte platsen år 1746 var ängsmarken med dess ekar, slåtteräng och betade lövlundar mer än tre gånger så stor. Ute i ängen på denna sida järnvägen ligger spår av odling med odlingsrösen och eventuella gravar. Här har alltså delvis varit odlad mark i förhistorisk tid före området blev slåtteräng. Några spår efter egentlig bebyggelse finns dock inte.
Hastings kyrka har ett stort träkors placerat i något som troligen delvis varit ett odlingsröse. På stället förekommer sedan länge friluftsgudstjänster. Trosvissa personer hävdar än i dag att det ligger en verklighet, en faktisk kyrkplats, bakom namnet. Det stämmer inte. Någon grund till en faktiskt kyrkobyggnad finns inte, fast det påstås att en sådan har lokaliserats ca 50 meter innanför branten. Trots att detta är ett odlingsröse. För övrigt är läget för en kyrka här ytterst osannolikt.
Påståendet är dock inte av lika halsbrytande karaktär som en annan myt. Någon fantasifull person har nämligen associerat namnet med Hastings i England och till och med att den ursprungligen normandiska släkten Montgomery, som gick i land med Vilhelm Erövraren 1066, hade fått sitt namn av att de kom härifrån. Den djärva etymologin bakom detta är följande: ”mont” betyder berg och ”gomery” kommer av gården Gum på Kinnekulle. Om detta kan bara konstateras, att det är rena tokerier.
Att det däremot på något sätt tidigt blandat sig in en kyrka i namnet är tydligt. Linné har en teckning av platsen i rapporten från sin Västgötaresa 1746 och kallar den redan då ”Heslings kyrka.” Man skulle kunna tänka sig att det här fanns någon klippformation här som liknat en kyrka. Det är många naturföremål, stenar och klipputskott som fått namnet ”kyrka” på detta sätt. Någon gång kan det kanske ha hänt att illegala gudstjänster i det fria firats där under konventikelplakatets dagar (1726-1858). Så tidigt skulle dock inte Linné ha fått namnet. Men just denna plats är knappast mera karaktäristisk än andra delar av klippkanten, utom att den är något högre.
Under många år intervjuade jag själv folk utefter Vänern om sjöfart, skeppsvrak och allt som kunde tillhöra det jag kom att kalla det maritima kulturlandskapet. Det mesta skedde under 1960-talet, men jag gjorde många sporadiska nedslag även därefter. Jag bodde nämligen aldrig fast i bygden på den tiden. Den rikaste fonden av kunskap bestod lokala fiskare och ortsbor, som hade traditioner bakåt inom samma näring. Någon gång var det en gammal lots eller någon som tillhörde en tidigare lotsfamilj.
Det var här jag fann förklaringen till båda namnen, fast det tog tid. Traditionerna höll på att definitivt dö ut. Det egentliga namnet i några av dessa är Hästhall eller Hästen. Det går visserligen inte att avgöra vilken benämning av dessa två som är äldst. Men ordet häst ingår och som vi märker borde det ha ett samband med namnet Hastings, även om Linné missuppfattat det som Heslings på 1700-talet. En ytterligare, men ganska otrolig, möjlighet skulle vara att här utgamla hästar hade störtats utför branten. Sådant förekom ibland när man inte ville anlita flåtten i gammal tid, den som hade monopol på att ta livet av hästar och dra pälsen av hundar och katten, en ytterligt föraktad person, som ibland också kunde vara bödelns assistent, rackaren. Inte troligt när kadavret kunde locka rovdjur som vargen, nog så aktuell ännu på 1820-talet i hela Skaraborgs län.
Detta var ett siktmärke som var, som jag noterade ovan, högre i terrängen än eljest. Hade det varit i Norge hade jag omedelbart kunnat härleda benämningen häst till en enkel superlativ av hög, som har parallellformen hå. På norska blev det efter hand hå-esten, det högaste, som ganska snart utvecklades just till Hesten. Jag föreställer mig att den språkliga utvecklingen kanske kan ha gått på motsvarande sätt i Västsverige som ju är starkt influerat från västnordiskt (norskt) håll. Hallen är västgötska för häll eller berg. Här används termen på det som annars kallas klev, sandstenskleven.
Här kan dock döljas åtskillig gammal magi. Kinnekulles egentliga namn var tabu till sjöss och kallades i stället Bonden (eller Kinne-Bonde) liksom Kullen i Skåne. I rakt nordlig riktning från Kinnekulle finner vi en annan Bonde, nämligen Edsbonden, en bergknalle i Eds socken i i Värmland. Kinnekulle syntes över hela sjön, medan Edsbonden dök upp efter en kortare segling norrut. Tillsammans bildade de alltså en siktlinje mitt i Vänern.
Men kyrkan då? Jo, i detta fall åsyftas en verklig kyrkobyggnad, nämligen Västerplana, som är den närliggande sockenkyrkan. Det hängde ihop med fiskares orienteringspunkter. Jag fick veta, att en enslinje utifrån Vänern gick över Hästhall till Västerplana kyrkas torn. Denna enslinje, eller detta ena med (också me eller mej), som är den samnordiska beteckningen, gick alltså rakt ut i Kinneviken. Med betyder mittpunkt. Men för att kunna få en specifik mittpunkt måste det till ytterligare en eller kanske två enslinjer. Där de korsades ute i sjön fanns det man borde känna till. Det troligaste var ett bra abborrgrund. Det kunde också vara en besvärlig botten eller rentav ett vrak som näten kunde fastna i. Men efter vilka siktpunkter de anslutande enslinjerna löpte fick jag aldrig veta. En linje bör dock ha gått över träd på Källby ö. Orsaken till att mina meddelare inte kände till hela medet var delvis att sådana hölls hemliga, särskilt om det gällde ett bra fiskegrund, som man inte ville att andra skulle känna till. Delvis berodde det på att det fullständiga (dubbla eller tredubbla) medet var utdött i traditionen.
Men det finns ytterligare en möjlighet. Inom navigation vid en kust kan en enda (eller några få) enslinje(r) betyda en gräns som man inte bör överskrida därför att vattnet innanför linjen blir för grunt eller innehåller dolda bådor. Den kan visserligen variera mellan hög- och lågvatten, men det blir då det senare tillståndet som bestämmer var den dras. I många fall kan denna linje också ha tillämpats som en säker farled och kopplas då med flera enslinjer mellan observerbara objekt på land eller i vattnet.
En gång hade det nog varit en ramsa eller formel som man lärde sig utantill. Vid Norrlandskusten där jag gjorde mina största maritima insatser kunde det heta (avkortat): ”Vårdkasberget i ens med Toppatall och Flasbådan på Brottet.” Här skulle man gira dikt styrbord. Då ligger grundet direkt på babords sida. Toppatall i denna ramsa är en tall med en i omgivningen distinkt krona. Vid Vänern visar flera ortnamn Hattefuran just på en sådan.
I medets ramsa ingick i så fall alltså som en del ”Hästen på Kyrkan.” Naturen på den tid detta fungerade var annorlunda, landskapet var öppnare, byggnader utom kyrktorn var mycket låga. Det betyder att det är omöjligt att idag säkert rekonstruera klara siktlinjer. Men uppkomsten av den del av medet som säger Hästen på Kyrkan bör vara bygget av tornet på Västerplana kyrka. Det byggdes på 1680-talet. På den tiden var förresten den viktigaste sjömärket för en enslinje in mot Lidköping Råda kyrkas torn. Och Vänern kunde för övrigt ha en skillnad mellan hög- och lågvatten på nära 3 meter på den tiden. Enligt myten, som var spridd runt hela sjön, var det sju år av det ena och sju år av det andra. Det betydde en annan och högre strandlinje än nu.
Text: Christer Westerdahl, Professor emeritus