Helena kallas på vissa ställen Elin
Helena och Elin var troligen samma namn på medeltiden med olika sidoformer och dialekter. Exempel på andra medeltida sidoformer i Norden är Elena, Elina, Eli och Ili.
Helena, som levde under 1100-talets första hälft, föddes i en välbärgad familj. Det är inte känt vilka föräldrarna var eller varifrån de kom. Hon giftes tidigt bort i ett tvångsäktenskap och födde ett antal barn medan familjen bodde på en gård i Våmbs socken, på nuvarande gränsen till Skövde stad. När hennes make dog och hon blev änka avstod Helena från omgifte, trots att det var förväntat och lämpligt för en kvinna i hennes ålder och samhällsställning. Som änka valde hon i stället att fördjupa sin tro och tjänade Gud med fastor, böner och goda gärningar. Hon ska bland annat ha bidragit till uppförandet av Våmbs kyrka, Götene kyrka och kyrkan i Skövde – den kyrka som senare fick hennes namn och under vilken hennes kropp senare begravdes.
Helenas dotter träffade en man som hon gifte sig med. Det dröjde inte länge innan dotterns man började att misshandla henne. Av allt att döma var det tjänstefolket som satte stopp för det genom att döda maken. Mannens anhöriga utkrävde hämnd och då beskyllde tjänstefolket Helena för att ha varit införstådd med planerna och anstiftat mordet. Skälet till misstankarna var att svärsonen misshandlat sin hustru, Helenas dotter. Helena hade med andra ord motiv. I kraft av sin maktställning i bygden kan Helena dessutom ha haft stort ansvar för släktingars och vänners välgång i en tid med svagt rättsväsen.
Efter dådet begav sig Helena i väg på pilgrimsfärd till Jerusalem. Enligt legenden var skälet att hon behövde hålla sig undan svärsonens släktingar som gjorde livet svårt för Helena men resan kan också tolkas som ett tecken på att hon var skyldig och sökte avlat i den heliga staden genom att lägga fram sin sak inför Guds prövning. Väl framme i Jerusalem köpte Helena en ring som hon sedan bar till minne av sin pilgrimsresa.
Helena fick i en dröm se att hon skulle dö i Götene, men begravas i Skövde.
Efter hemkomsten till Sverige fortsatte svärsonens släktingar att plåga Helena. När hon var på väg till Götene kyrka den 1 augusti i samband med kyrkans invigning, överfölls hon och dödades. Detta skedde sannolikt någon gång runt år 1130. På stället där Helena dödades lär en källa ha sprungit upp. Källan finns än idag kvar, belägen på Arlas område i Götene.
Ett av Helenas fingrar, den med ringen på, blev avhugget i tumultet. Kvällen samma dag som Helena dödades fick en blind man sin syn tillbaka sedan en pojke funnit det avhuggna fingret med den ring hon köpt i Jerusalem. Genom att stryka blodet från hennes finger på sina ögon återfick mannen synen. Detta finger förvaras numera i en relikgömma i Götene kyrka.
Helena blev troligen ganska snart efter sin död föremål för helgondyrkan. En våldsam död, en så kallad martyrdöd är mycket vanligt bland helgon. Att Helena dödades i en vendetta och inte för sin tros skull verkar inte spelat så stor roll.
Med tiden började det också berättas om att det skedde underverk och mirakel när människor bad vid Helenas grav i Skövde.
Underverk som rapporterats
- När man under transporten av Helenas kropp från Götene till Skövde vilade ett slag vid Källebäcken utanför staden, bröt ytterligare en källa fram. Denna källa är belägen vid den gamla infarten till Skövde söderifrån, där landsvägen korsar Källebäcken. Området är numer en del av Skövde garnison, men tillgängligt för allmänheten.
- När Helenas kropp skulle tvättas på en stor sten utanför kyrkan i Skövde sprack stenen. Den del av stenen på vilken hennes blod droppat reste sig upp, den andra delen låg kvar.
- En som var stum fick senare talets gåva efter att under en lång tid med böner och tårar uppehållit sig vid Helenas grav.
- En som var nästan döv återfick sin hörsel efter att ha anropat Helena med höga rop.
- En spetälsk blev återställd efter att ha förts till hennes grav och gråtande dröjde sig kvar där.
- En som var halt kunde återvända hem till fots efter att ha påkallat Helenas hjälp.
Alla sådana vittnesbörd ledde till att Helena blev helgonförklarad av påven Alexander III år 1164 på initiativ av ärkebiskop Stefan, som var i Rom för att mottaga palliet.
Medelplana kyrka på Kinnekulle uppfördes omkring 1150. Kyrkans namn var då Sankta Helenas och Sankta Appolonias kyrka. De båda helgonens stenaltare från 1100-talet är bevarade. Likaså finns två helgonkällor med deras namn kvar. Sankta Helenas källa är belägen strax norr om kyrkan vid Bosgården.
När Skarabiskopen Brynolf Algotsson (1278–1317) hamnade i sjönöd på Vättern bad han till Sankta Helena och lovade författa ett officium till hennes ära om hon hjälpte honom i land. Han fick svar på sina böner och kom lyckligt i land. Efter den dagen skrev Brynolf ett officium att sjungas till Sankta Helenas ära på hennes minnesdag årligen. Det är från detta officium, vi idag känner till de flesta detaljer i Helenas liv.
Vördandet av Helena etablerades i Skara stift under 1200-talet och i officiet 1288 betraktas hon självklart som landskapets skyddshelgon. Runt hundra år senare räknas Sankta Helena också in bland rikets skyddshelgon tillsammans med bland annat Sigfrid, Eskil, Botvid och Birgitta.
Sankta Helenas minnesdag
Enligt legenden dödades Sankta Helena den 1 augusti, men den dagen kunde man inte tillägna henne eftersom det redan var upptagen av aposteln Petrus. ”Petri fäng” dagen då apostel Petrus befriades ur fängelset av en ängel. Därför lades firandet av Sankta Helena till den 31 juli, men flyttades senare till den 30 juli för att kombineras med Sankt Olofs dag som är en stor dag i Skara stift. Årligen firas minnesdagen i Götene kyrka.
Helena och Elin har dock fortfarande namnsdag den 31 juli.
Symbolen för Sankta Helena
Den bild av Sankta Helena som ofta syns på målningar och skulpturer utgår från legendens framställning. Då avbildas ofta Sankta Helena som änka med huvuddok och halslin, fotsid dräkt och mantel. Ofta syns även det svärd som hon dödades med och hennes avhuggna finger med ringen från Jerusalem. Då ligger ofta fingret på en bok – som troligen symboliserar en Bibel eller en bönbok.