Arvo Pärt, född 11 september 1935 i Paide i norra Estland, tonsättare, bosatt i Berlin och Estland.
Pärts föräldrar skilde sig när han var tre år gammal. Med sin mor flyttade han till Rakvere, öster om Tallinn. När han var 19 år, 1954, började han sina musikstudier i Tallinn. En av hans lärare var Veljo Tormis (f. 1930), en kompositör som hämtat en stor del av sin inspiration från estnisk och finsk-ugrisk folk-musik.
Höstterminen 1957, sedan han avslutat sin värnplikts-utbildning, ansågs han kvalificerad att börja på Konservatoriet i Tallinn Här blev hans främste lärare Heino Eller (1887 – 1970) en kompositör som påverkats av bland annat den ryska musikaliska traditionen. Pärt har i olika sammanhang betygat sin stora uppskattning av Ellers lärarinsats: ”Han visade mig en väg och en som var bred. Han puffade inte på i någon speciell riktning, han gav sitt stöd även om det man skrev inte precis var hans eget credo“.
Pärt studerade vid konservatoriet i Tallinn fram till 1963 och var samtidigt anställd vid den estniska radion som kompositör och inspelningsledare. 1959 skrev han ett verk för barnkör och orkester, Meie aed (Vår trädgård) som vann första pris vid en tävling för unga kompositörer i Moskva 1962 och gjorde honom känd i Sovjetunionen.
Pärts musik delas ofta in i två perioder. Hans tidiga verk (fram till mitten av 70-talet) är mycket olik den senare musiken. I den tidigare perioden experimenterade han ofta med tolvtons-musik, seriell musik och kollage, bland annat inspirerad av Sjostakovitj, Prokofjev, Bartók och Schönberg. Exempel på dessa verk är "Nekrolog" från 1960, Perpetuum Mobile från 1963 och hans första symfoni från 1964. Hans "Credo" för piano, blandad kör och orkester från 1968 har karakteriserats som en sammanfattning av det motsägelsefulla i hans tidigare försök att med utgångspunkt i olika traditioner arbeta fram en egen musikalisk stil.
I början av 70-talet genomgick Pärt en kreativ kris, och gick tillbaka till att studera den västerländska musikens rötter såsom gregoriansk sång och polyfonisk musik. Hans nyare musik, som han själv kallar tintinnabuli, kännetecknas av en melodisk enkelhet, byggd på treklangen, och han återknyter genom sina, framför allt sakrala, verk (till exempel Miserere från 1989) till de gamla mästarna: Palestrina, Josquin Des Prez med flera. Pärt samarbetar av detta skäl också gärna med engelska körgruppen The Hilliard Ensemble, specialiserade på den äldre musiken. Det är för denna nyare musik som han är mest känd.
I den nyorientering som Arvo Pärt genomgick kan piano-stycket "Für Alina" ses som portalverk. "Lugnt, upphöjt, lyssnande" står det på ryska längst upp på original-manuskriptet, en sammanfattning som från och med nu kan sättas på mycket av den musik som Pärt skrivit. Stycket var tillägnat en ung estnisk flicka. Pärt har själv karakteriserat det som en nystart: "Det här var det första verket på en ny grund. Det var här som jag upptäckte serien av treklanger som jag gjort till min lilla tumregel".
Sedan Pärt och hans hustru (och nära medarbetare) Nora 1974 blev upptagna i den ortodoxa kyrkan har den ryska andliga traditionen spelat en central roll för hans livsuppfattning och konstnärskap. Ett av hans främsta körverk är Kanon Pokajanen från 1997, en tonsättning av en ortodox botgöringshymn.
Pärt emigrerade 1980 från det sovjetiska Estland och bosatte sig i Berlin efter en kort period i Wien. Han har också periodvis bott i England, nära ett ortodoxt kloster i Essex.
Biljetter till konserten (100 kr) hittar man på www.biljettmonster.se