Svenska kyrkan är gemenskap och stöd i glädje och sorg, i vardag och högtid, här hemma och långt borta. Svenska kyrkan är det stilla rummet med rymd för egna tankar och det är platsen för livets stora högtider.
Men Svenska kyrkan består framför allt av oss människor. Av dig och mig. Och på samma sätt som vi människor är olika är kyrkan det. Beroende på var vi befinner oss i livet, möter vi kyrkan i skilda gestalter.
Det gemensamma är att Guds kärlek och omsorg om oss skymtar bakom alla. Oavsett vilka vi är, erbjuder Svenska kyrkan ett sammanhang där vi får träffa varandra och där vi får möta Gud – en Gud som befriar och bär.
Natur och historia
Håbo pastorat överensstämmer geografiskt med Håbo kommun. Dess areal består till ca 142 kvadratkilometer av mark och ca 42 kvadratkilometer av vatten. Pastoratet har hela 23 mil sjögränser men enbart en mil landgräns. Landskapet är mycket naturskönt och ger vackra exempel på en urgammal odlingsbygd.
För ca 4000 år sedan steg de första delarna av Håbo upp ur havet, och från samma tid finns också de äldsta spåren av människor. Sedan dess har landhöjningen varit ca 25 meter. Landskapet är synnerligen rikt på fornminnen från yngre stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Fyra fornborgar, åtta hövdingagravar samt ett stort antal runstenar vittnar om att bygden i gamla tider var folkrik och välbärgad, vilket säkerligen hänger samman med bördiga jordar och att vattenvägarna förr utgjorde de viktigaste kommunikationslederna.
De fem socknarna Kalmar, Yttergran, Övergran, Häggeby och Skokloster finns belagda från 1100-talet, men deras namn var ursprungligen Kalmar, Yttergarn, Övergarn, Ekby och Skog. Efterledet -garn hade flera betydelser, bl. a. hamn.
De fem sockenkyrkorna, byggda i gråsten, härrör från tiden omkring 1200. I Skog socken anlades först ett dominikanerkloster som dock snart övertogs av cistercienserorden som där byggde ett mycket rikt nunnekloster. Den praktfulla klosterkyrkan, byggd i tegel under senare delen av 1200-talet, kom även att fungera som sockenkyrka. Den gamla gråstenskyrkan i Flasta raserades när det stora slottsbygget 1654 behövde stenar till grundläggningen. Kyrkoruinen är numera restaurerad och används bl. a. vid friluftsgudstjänster.
Bålsta samhälle, som är beläget inom Kalmar-Yttergrans församling, tillkom så sent som på 1870-talet kring den plats där den nybyggda järnvägen Stockholm-Västerås korsade den gamla landsvägen från Stockholm mot Bergslagen. Förutom järnvägsstation fanns på platsen tingshus, gästgivaregård och samlingsplats för Livregementets dragoner. Sedan storkommunen Håbo bildades 1952 har Bålsta i egenskap av centralort snabbt expanderat och omfattar numera större delen av Kalmar-Yttergrans församling. I Skokloster finns stora villasamhällen, medan Övergran och Häggeby fortfarande har karaktären av lantförsamlingar.
Håbo pastorat påverkas givetvis av att Mälardalen räknas till världens mest sekulariserade områden. Likväl ligger andelen kyrkotillhöriga sedan åtskilliga år tillbaka 3 à 4 procentenheter över riksgenomsnittet. Det är också glädjande att pastoratet åtnjuter ett gott anseende både bland kyrkotillhöriga och icke-kyrkotillhöriga, samt att samarbetet med Håbo kommun är mycket gott. Detta kan kanske bland annat tillskrivas att pastoratet uppfattas som samhällsnyttigt genom sina satsningar på barn- och ungdomsverksamhet, diakoni och information. Det är också ett välkänt förhållande att kyrkobyggnader och kyrkogårdar har ett högt symbolvärde för människor, oavsett om de annars är kyrkligt engagerade. De välbevarade medeltidskyr-korna och de vackra kyrkogårdarna bidrar därför troligen till pastoratets anseende. Den välkomnande och tilltalande atmosfären i Magdalenakyrkan är också betydelsefull.
Man bör särskilt notera de olika förutsättningarna i å ena sidan tätortsförsamlingen Kalmar-Yttergran samt i Skoklosters villasamhällen och å andra sidan i lantförsamlingarna Övergran och Häggeby. Sannolikt är hembygdskänslan svagare i tätorterna än i landsbygden, där mycket av den egna identiteten är knuten just till hembygden och där kyrkan i särskilt hög grad symboliserar det trygga och bestående, även om man för det mesta nöjer sig med att betrakta sin kyrka från utsidan. I tätorterna däremot kanske kyrkans samhällsnyttiga verksamhet ses som mera angelägen.
Ett stort bekymmer är att kyrksamheten vid såväl gudstjänster som kyrkliga handlingar hittills under 2000-talet visar nedåtgående kurvor, liksom även antalet döpta, konfirmerade och kyrkligt vigda. Detta är ju visserligen inte något unikt just för Håbo pastorat, men inte desto mindre något som måste ägnas den största uppmärksamhet.
Framtiden i ett tioårsperspektiv
Det är alltid mycket vanskligt att sia om framtiden. Oförutsägbara omständigheter lokalt, i Sverige och i världen kan snabbt omkullkasta alla prognoser, särskilt som ett alltmera högtek-nologiskt samhälle fullständigt beroende av ömtålig elektronik blir allt sårbarare.
Förutsatt att inget dramatiskt inträffar, förefaller det troligt att befolkningsutvecklingen i Håbo fortskrider på samma sätt som hittills under 2000-talet, det vill säga att invånarantalet kommer att öka med i genomsnitt 200 till 250 personer per år, medan antalet kyrkotillhöriga minskar med i genomsnitt 120 till 150 personer per år. Därmed kommer procenten kyrkotillhöriga att successivt minska. Detta i förening med att högre priser medför minskande ekonomiska ut-rymmen. Det är därför väsentligt att det pågående arbetet med rationaliseringar och prioriteringar intensifieras, liksom även satsningen på information av god kvalitet både till kyrkotillhöriga och icke-kyrkotillhöriga.
För att kunna bibehålla och helst öka utbudet av aktiviteter lär det bli nödvändigt att mer och mer satsa på ideella insatser. Detta i sin tur innebär att de i pastoratet anställdas uppgifter kommer att i högre grad än nu bestå i organiserande och handledande av ideellt arbetande.
Den avtagande kyrksamheten är ett akut problem som kräver allvarliga överväganden. Det kan vara frestande att öka besökssiffrorna genom att försöka göra gudstjänsterna mera underhållande. Det är dock tveksamt om sådant i längden främjar gudstjänsternas syften. Emellertid har aktuell religionspsykologisk forskning framhållit att känslan av vilsenhet i tillvaron har antagit nära nog epidemisk omfattning i vårt samhälle och att detta indirekt blivit något av ett folkhälsoproblem. Behovet av att få bearbeta existentiella frågor är antagligen mycket utbrett. Här har kyrkan uppenbarligen en stor uppgift att fylla, något som borde avspeglas i all kyrklig verksamhet och kanske i särskilt hög grad i gudstjänsterna.
Allt sedan reformationen har den stora söndagliga gudstjänsten i församlingskyrkan setts som den utan jämförelse viktigaste delen av kyrkornas uppgifter. I allmogesamhället upprätthölls kyrksamheten genom tvångsmedel och i industrialismens tider fortlevde en inte obetydlig konventionell kyrksamhet. I nutiden är det en realitet, som inte bara gäller kyrkan, att kollektiva aktiviteter under veckosluten måste ha stor attraktionskraft för att förmå samla människor. Förvärvsarbetande, som kanske måste pendla till arbetet, som är trötta och som kanske har eftersatta sysslor hemma att ta igen under veckosluten, kan inte rimligen förväntas gå i kyrkan, om det inte där bjuds något djupt betydelsefullt.
Om vilsenhet är något som hemsöker många, borde det vara angeläget att i gudstjänsten och även i andra kyrkliga sammanhang ge människor tillfälle att både formulera och bearbeta sina existentiella problem, liksom att ta del av vilka svar som kyrkan kan ha på de stora frågorna. Kanske måste man mera anpassa gudstjänstfirandet till den rådande sociala verkligheten och inte längre så starkt fixera gudstjänsten till kyrkorummet och söndagen utan även uppsöka människorna där de finns andra dagar i veckan.
Att acceptera sådana omställningar kan ställa stora och kanske också påfrestande krav på nytänkande.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Håbo pastorat är beläget i en storstadsnära tillväxtzon, att förutsättningar finns för en fortsatt gynnsam utveckling, men att villighet till omprövning och nytänkande är en nödvändighet.