Sjövillan ligger i anslutning till Skoklosters ångbåtsbrygga i Mälaren. En mycket vacker miljö, väl värd ett besök. Antalet besökare under sommarhalvåret är många och ibland kommer de också långväga ifrån. Den gula villan är ett viktigt inslag i landskapsbilden då den syns på långt håll både på land och från vattnet. Stora delar av Skohalvön upptas idag av tre naturreservat – Skokloster, Sandhagen och Arnöhuvud. Området är dessutom utmärkt som riksintresse för kulturmiljön. Idag äger Svenska kyrkan fastigheten som håller på att renoveras.
På somrarna sedan ca 30 år tillbaka drivs sommarcafé här. Detta är en utmärkt plats för en utomhusfika och att slappna av i en lugn omgivning. Svenska kyrkan driver eget café (för tillfället i cafévagnen) med hembakat kaffebröd och matiga mackor. Vi återkommer snart med öppettider för sommaren 2024. Överskottet från försäljningen går till pastoratets verksamheter för barn och vuxna.
Historik
Historiskt var det sjövägen som besökare kom – först till cistercienserklostret och senare till slottet. I området finns rikligt med fornlämningar.
Sjövillan på Skoklostervägen 95 bär på en lång historia. Den uppfördes 1919 efter ritningar av arkitekt Ragnar Hjort. Byggnaden var ursprungligen kombinerad telegraf och inspektorsbostad (förvaltarens). Där fanns också telefonväxel. Det var på den tiden då telefonin var ung och det endast var en- och tvåsiffriga telefonnummer på Skohalvön. Senare bodde en skollärare och gårdens rättare (arbetsledare) i huset.
På 1950- talet byggdes en veranda med en balkong över och på senare år har fyra fönsterkupor tagits upp i övervåningen. Sjövillan har ett kultur- och arkitekturhistoriskt värde då den är ett tidigt exempel på tjugotalsklassicism. Värdebärande egenskaper är det halvvalmade taket, de två murade skorstenarna, lertegeltaket, de fyra dubbeldörrarna med ovanfönster, fönstrens placering och spröjsning, den huggna stensockeln och den gula färgen som dock troligen är av en starkare kulör än den ursprungliga.
Källa: www.habo.se , Skokloster socken pdf, s.137