Asmundtorps kyrka är ett mycket iögonfallande landmärke i landskapet, och av stor identitetsskapande betydelse för det lilla samhället. Med sin storlek kontrasterar kyrkan skarpt till den lågskaliga bebyggelsen kring landsvägen, där flera byggnader från tätortens glansdagar kring förra sekelskiftet finns bevarade. Gårdarna från tiden före enskiftet, samlade på den gamla bytomten norr om kyrkan, har successivt ersatts med bostadshus av skiftande ålder och gestaltning.
Asmundtorp ingår i en kulturmiljö med bosättningskontinuitet sedan 800- 900-talet. Den nuvarande kyrkan är byggd på samma plats som sin romanska föregångare, vars utformning med ett ursprungligt torn och rika kalkmålningar antyder att den bör haft en särställning i närområdet. Då ytterst begränsat med material ska ha återanvänts i den nya kyrkan, ligger den gamla kyrkans byggnadshistoriska värde främst i den omfattande dokumentation som finns bevarad. Vid framtida arbeten till exempel i marken finns dock möjligheten, att man påträffar lämningar från den gamla kyrkoanläggningen.
Den gamla kyrkogården har en enhetlig karaktär, som synliggör stilidealen som växte fram från mitten av 1800-talet med symmetriska, buxbomsomgärdade kvarter, grusgångar och ett varierat gravmaterial. Huvudgången från landsvägen mot tornets västportal har asfalterats och försetts med moderna belysningsstolpar, en utformning som är främmande ur kulturhistorisk synvinkel. Gjutjärnsstaketen och kyrkogårdsmurarna är liksom omgärdande häckar och trädkrans viktiga komponenter för helhetsmiljön.
Utmärkande är även det rika beståndet av städsegröna växter, i synnerhet på den södra delen av kyrkogården, där flertalet mer bearbetade gravar är placerade. Genom gravvårdarnas titlar skapas en länk till tidens industri- och järnvägbygd. Det socialt stratifierade samhället blir extra påtagligt genom den bevarade allmänningen, där medellösa jordsattes på kyrkans bekostnad.
Asmundtorps kyrka är uppförd av Gustav Hermansson, en av de mer namnkunniga arkitekterna under sena 1800-talet, och en av de mest lojala fullföljarna av den nygotiska stilen. Kyrkans exteriör är rikt dekorerad med horisontella band av glaserat tegel och gulputsade fält. Vertikaliteten betonas av kontreforter, branta tak med takryttare, fialer och det höga tornet, som kröns av en spetsig spira. Murverket är helt oförändrat sedan uppförandet, medan takskiffret och strävpelarnas glaserade tegel bytts mot koppar av tekniska skäl. Dessa åtgärder kan beklagas, men kyrkan upplevs ändå som autentisk och fint sammanhållen. Detaljerna är noggrant bearbetade, såsom valvbågarna med varannan svart och varannan röd sten, ytterdörrarnas bockhornsjärn och torntakets vattenutkastare, som på tidstypiskt vis utformats som drakhuvuden.
Kyrkan är byggd som en basilika, uppdelad i ett mittskepp med klerestorium och två sidoskepp. Detta ger en horisontal delning åt byggnaden, samtidigt som höjdsträvan, som kanske mer än något annat kännetecknar gotisk arkitektur, förstärks. I de höga valven har ribborna lämnats oputsade mot de gulvita kapporna, något som var vanligt efter 1880-talet, vilket bidrar till ett fint linjespel. Ribborna vilar på knippepelare och tegelkolonner med cementgjutna kapitäl. Ett stort värde finns också i de mönsterlagda golven av viktoriaplattor. Cement och maskinslaget tegel var vid tiden helt oprövade material, vilket vittnar om hur den framväxande industrin påverkande debatten, där öppet redovisade fasader kom att betraktas som mer ”äkta” än putsade.
Kyrkorummet illustrerar den nygotiska strävan mot ett varmt, färgmättat kyrkorum med skimrande ljusföring. Interiören är i det närmaste helt oförändrad sedan byggtiden, och samtliga detaljer verkar omsorgsfullt utförda. Fönstren av gotisk typ är försedda med färgade och tonade glas. Ett särskilt konstnärligt värde finns i korfönstrens bibliska glasmålningar, något som var högsta mode vid tiden. De är alla utförda av Reinhold Callmander, som brukar kallas för det svenska glasmåleriets fader.
För Skåne traditionella drag märks till exempel i bruket av en sakristia i öster bakom altaret, något som i Zettervall och Sjögrens ”Allmänna anvisningar” ansågs vara ett antiklimax i stegringen mot koret, det allra heligaste. Hermansson försökte istället betona korets status genom att tydligt avskilja det från långhuset med ett smidesräcke och en trappa, en idé som gått förlorad sedan trappan breddats av funktionella skäl och fått en mer monumental karaktär. Inte heller uppskattades de populära kopiorna av Thorvaldsens Kristusfigur, som många församlingar köpte in i mitten av 1800-talet. I Carl Möllers samtida Eslövs kyrka står istället ett stort krucifix på altaret, och i Zettervalls egna arbete Allhelgonakyrkan i Lund ingår ett stort kors i altaruppsatsen. Bissens tolkning av Thorvaldsens Kristusfigur anses vara en slags fördjupad replik på originalet. Predikstolen är däremot gestaltad enligt de allmänna anvisningarna; samkomponerad med altarskranket, försedd med ljudtak och med en ekkorg prydd av snidade figurer.
Bland kyrkans fasta inventarier har dopfunten ett mycket högt kulturvärde, då den är den enda medeltida bronsfunten som finns bevarad i Skåne. Den hänförs till en grupp i Norra Tyskland, kanske till Johannes Apengeters verkstad eller någon av dess efterföljare. Det vore värdefullt att säkerställa dopfuntens proveniens. Även tornuren, klockorna och de äldre textilierna är värdefulla historiska länkar till den rivna kyrkan.
Asmundtorps kyrka är, liksom den stilbildande Eslövs kyrka och Allhelgonakyrkan i Lund, ett tydligt exempel på den mogna, skånska högstil, som något nedsättande brukar kallas ”Eslövsgotik”. Dessa kyrkor uppfyller samtliga kriterier för en korrekt nygotik; tegel som ytskikt, spetsbågiga fönster, valv, strävpelare och rikt artikulerade fasader med ett överdåd av dekorer. Efter sekelskiftet hade stilen spelat ut sin roll; den ansågs överlastad och banal, och ett förnyat intresse riktades mot den medeltida arkitektur som man ibland rivit för att ge plats åt nygotiska kyrkorna. Som byggnad betraktat har Asmundtorps kyrka likväl stora dokument- och upplevelsevärden, som ett av våra främre exempel på nygotikens byggnadskonst och kyrkoideal.
Texten är hämtad från ”Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning” av Karl Johan Kember (2015-06-26) på uppdrag av Lunds stift. Du kan ladda ner hela kompendiet här.