Tofta ingår i ett kulturlandskap med anor från förhistorisk tid, något som påvisas av att en mängd stenåldersfynd ska ha hittats i kyrkans absoluta närhet. Byn har delvis kvar karaktären från tiden före enskiftet, med bebyggelsen tätt samlad söder om Ängahusvägen. Till den ålderdomliga prägeln bidrar att den gamla byvägen ännu är grusad, och att flera gårdar har bevarade 1800-talslängor. De har sedan blivit tillbyggda och omgjorda under 1900-talet, vilket visar på kontinuiteten av ett storskaligt jordbruk.
Kyrkan, sockenstugan, skolan och vaktmästarbostaden finns kvar från gamla sockencentrat och bildar en sammansatt kulturmiljö, även om skolan inte längre är i bruk.
Tofta kyrkogård är en representant för den skånska landsbygdskyrkogården. Den är präglad av idealen som växte fram från mitten av 1800-talet med symmetriskt indelade gravkvarter, konsekvent täckta av singel och omgärdade av buxbom. Kopplingen till jordbruket gör sig påmind i titlarna på flera gravvårdar. Den gamla- och nya kyrkogården åtskiljs av en rad med bokar, som betonar huvudrörelsen mellan sockenstugan och tornets västportal. Viktig för miljön är också trädkransen av kastanj, som delvis löper innanför muren. Minneslunden och askgravlunden är båda enkelt och stramt utformade och fint inpassade till kvartersstrukturerna.
Kyrkans yttre har en tydligt ålderdomlig karaktär med långhus och kor bevarade sedan 1100-talet. Den medeltida prägeln stärks av, att kyrkan inte byggts till med till exempel tvärskepp. Från långhusvinden syns två romanska fönsteröppningar, den ena med delvis bevarad sandstenskarm, vilket visar på medeltidens hantverkskunnande. De oisolerade valven anses utförda på 1400-talet, även om dess släta, sprickfria utseende eventuellt kan tyda på en senare datering. Halvstensvalven med fyrsidiga ribbor, som sträcker sig ner till vederlagen, blev vanliga från och med 1400-talet. Även tornet är sekundärt. Dess invändiga träkonstruktion, med två bjälklag fria från yttermurarna, är byggnadstekniskt intressant, då den begränsar risken för vibrationsskador från klockorna i murarna. I tornets taklag och bjälklag finns äldre troligen medeltida ekdelar.
Tofta kyrka är en av de kyrkor som blev hårt åtgångna under det skånska kriget 1675–1679. Kriget medförde stor förödelse, vilket ledde till att många inventarier försvann och stora reparationer krävdes. Det finns uppgifter om, att tornet gjorts om kraftigt på 1600-talet. Mot långhusvinden finns flera dekorativa ankarslutar, något som pekar på, att tornväggen vid något tillfälle varit ytterfasad. Denna teori stärks av att de sekundära öppningarna mellan kor- och långhusvinden påminner om fönsterhål och är noggrant utformade. Bland inventarierna finns bara en från tiden före 1800-talet, en fot till den medeltida dopfunt, som anses ha ett samröre med den i Västra Strö kyrka. Den romanska kalkmålning som enligt uppgift ska ha funnits går idag inte att skönja.
Byggnadens exteriör är visuellt i stort sett oförändrad sedan 1840-talet. Absiden, byggd på grunden till sin föregångare, är från 1700-talets slut, liksom troligen även korvalvet och tre av kyrkans trappgavlar. De präglar kyrkans silhuett och har alla en inbördes olik utformning, något som visserligen inte är unikt, men som ger kyrkan ett konstnärligt värde. Till kyrkans gotiseringsperiod hör även Brunius restaurering, då bland annat dagens fönsteröppningar tillkom. Dess tegelomfattningar har tyvärr putsats över, och fönstren försetts med utvändiga, enkelt utformade skyddsglas, vilket förvanskat fönsteröppningarnas ursprungliga karaktär. Omfattningar med synligt, rött tegel är annars ett typiskt karaktärsdrag för Brunius medeltidsinspirerade arkitektur. De invändiga bågarna har ett rikt varierat masverk och är traditionellt omblyade sedan några år tillbaka. Ett påtagligt konstnärligt värde finns också i de gamla ytterdörrarna med vackert utskurna dekorer. Dörrarna är därtill av hög hantverksmässig kvalitet.
Interiören är i huvudsak gotisk, präglad av Brunius och Wahlströms renoveringar på 1840- resp. 1900-talen. Bevarad Bruniusinredning är generellt ganska sällsynt, men i Tofta finns hans altarring och predikstol bevarade. De är skickligt samkomponerade, och predikstolen är dessutom helt intakt sedan uppförandet. Från den mindre kände Wahlströms inredning kommer bland annat dopfunten, bänkinredningen, orgelläktaren och psalmnummertavlan. Dessa är i sig av begränsat värde, men bildar en sammanhållen, autentisk helhet, som förnimmer om hur kyrkorummen vanligen inreddes vid förra sekelskiftet. De dekorativa väggmålningarna från denna tid är dock förputsade sedan 1920-talet. Till den ålderdomliga karaktären bidrar, att långhuset fortfarande saknar elektrisk belysning, och istället lyses upp av ljusen i kronor, lampetter och ljusbärare.
Bland de lösa inventarierna finns ett stort konsthistoriskt värde i kyrkklockorna, som båda är av hög ålder. Mest speciell är lillklockan, rikt dekorerad med bland annat sigill och kors, som kan vara gjutmästarbomärken, och latinska inskriptioner. Det vore värdefullt att mer noggrant fastställa lillklockans proveniens.
Altartavlan är av konsthistoriskt intresse. Bakom den trolige upphovsmannen, den relativt okände Alexander Malmquist, finns en spännande personhistoria som cirku- lerar i församlingen. Konstnären drogs, likt flera av sina kollegor, till det fria livet i Paris. Efter en misslyckad resa dit återvände Malmquist till Sverige, där han utförde ett antal altartavlor. Inkomsten från dessa tog honom på nytt till Frankrike, där han fick en beställning från Tofta kyrka. Tiden i Paris präglades av fattigdom och lidande, och Malmquist inföll mot slutet av 1930-talet i en sinnessjukdom. Några bybor ska ha farit ner till honom för att eftersöka målningen. Man märkte då hur tavlan var obalanserad med främmande element inritade, vilka fortfarande påstås vara skönjbara i den färdiga kompositionen. Altartavlans ram renskars tyvärr delvis på 1950-talet.
Texten är hämtad från ”Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning” av Karl Johan Kember (2015-06-26) på uppdrag av Lunds stift. Du kan ladda ner hela kompendiet här.