Predikan Söndagen före pingst, första årgången
Ewa Schmidt, präst
Hjälparen kommer, Johannes 15:26-16:4
Psalmer: 197, 161, 293, 201:1-3, 304
Efter en mycket lång vinter har vi äntligen fått vår och i naturen sker nu ett uppvaknande. Först sakta och prövande, sedan mer och mer extatiskt. Det som tycktes vara dött, vaknar nu alltmer till liv.
Men uppvaknandet hör inte bara ihop med naturens växling och förvandling, utan det sker även i det andliga livet.
För det handlar i lika stor utsträckning om en väckelse i vårt eget inre: Att vi ska vakna upp och att det Jesus sagt och gjort inte enbart ska stannar vid kunskap, utan att det ska uppstår en balans mellan ord och tanke, känsla och handling.
För det är då som Ordet blir till kött och som ordet får liv!
Vår söndag ligger mitt emellan Kristi himmelsfärds dag; då Jesus lämnar lärjungarna, och pingstdagen; då de får ta emot den utlovade Hjälparen.
En mitt-emellan-dag. En dag i väntan och förväntan, då hopp och tro blandas med tvivel. - För hur ska de kunna tro innan de har fått erfara?
Men söndagens övriga texter betonar också hoppet om en ljusare framtid. - För i tider av motgångar så behöver vi peka framåt mot bättre tider, utan att för den skull förneka att lidandet är en högst påtaglig realitet i nuet.
Rubriken för dagen är Hjälparen kommer. Orden kan tolkas på olika sätt. Antingen som ett rent konstaterande:
- Hjälparen kommer, ja, så är det med det!
Eller så kan orden tolkas som en försäkran när livet står på spel. Som när man säger till en svårt sjuk eller skadad:
- Räddning är på väg! Håll ut!
Jag tror att många människor kan vittna om att orden ”Håll ut!” var det som gjorde hela skillnaden i deras svåra situation. Skillnaden mellan liv och död. För hopp är lika viktigt som mat, kläder och tak över huvudet för att vi ska kunna överleva!
Också i kalenderåret är denna söndag en mitt-emellan-dag, där den ligger i den blommande senvårens långhelg och när vi har den stundande sommaren framför oss, då det goda livet lockar med sin härlighet.
Men sommarens stundande skönhet är inte åtkomlig för alla, för alla innebär den inte ett hopp om att allt är gott, utan den kan kännas som ett hot om en lång period av ensamhet, isolering och utanförskap.
Hur kan då en tilltro väckas - till att lita på det oväntade? Kan den helige Anden väcka denna tilltro? Kunde den det hos lärjungarna?
Men även vår egen vardag innehåller en hel del mitt-emellan-tid. Av tider då vi lever i oklarhet eller ovisshet och då vi inte har kontroll över tillvaron.
Men trots att tvivlet och hoppet hör mitt-emellan-tiden till, så är det ändå hoppet som får oss att fortsätta. Och trots att hoppet inte innebär några löften, så tror jag att vi kan få hjälp av våra tidigare erfarenheter. Av att vi tidigare har klarat oss igenom det svåra.
Att låta sig bäras av sina minnen, fick lärjungarna lov att göra när tiderna hårdnade. Men det kom också en tid av klarhet och av uppfyllelse av löften:
- För hjälparen kom ju faktiskt och förändrade allt!
Och kanske vi även själva behöver öva oss i tillit – och att tro på att Någon, även om vi inte vet av vem eller hur så kommer vi att få hjälp.
Anden kallas för Hjälparen, parakleten: Vilket betyder försvararen, förespråkaren, tröstaren. Men anden hjälper oss också till ett uppvaknande, som innebär att vi ska kunna se sanningen.
Den vill få oss att komma loss från illusionernas värld och den vill hjälpa oss att välja rätt, så att vi kan finna den väg som leder till livet.
Så det handlar inte om en filosofisk sanning som vi kan söka genom olika teorier, utan det handlar om sanningen om oss själva! För det är bara ur den som vi kan växa. Och den kan vi enbart söka i vår egen ärlighet.
Men hur pass perfekt måste jag i så fall bli och vara?
- Jag tror inte att sanningen handlar om att sträva efter det perfekta. Nej, jag tror att den handlar om att inse att vi är människor, med all vår brustenhet och att det är utifrån den realiteten som vi får arbeta med oss själva.
Därför tror jag att om det andliga uppvaknandet ska kunna ske, så är det varken ett ömkande eller tröstande som behövs, utan en insikt om att Gud är den som ser mig och som älskar mig för den jag är! Och trots att detta kan verka motsägelsefullt, så blir det inte det i realiteten.
Men att se sanningen, handlar också om att se vad som händer i vårt samhälle. Att se våra ökade klyftor, och den utslagning och segregation som sker på många områden.
Se och reagera på hur de som redan är minst bemedlade får det allt sämre.
Häri ligger våra utmaningar när vi ska förkunna budskapet om honom som sa om sig själv: Jag är vägen, sanningen och livet!
Amen