Gudstjänsten inleddes med psalmen I tro under himmelens skyar, som sjöngs på valfritt språk. Under valven i den mäktiga domkyrkan blandades nordsamiska, sydsamiska, lulesamiska och svenska. Och där sattes tonen för hela gudstjänsten: mångfald, ödmjukhet och hopp.
Koret i domkyrkan var inrett av konstnären Anders Sunna med enkla bänkar omkring en lägereld och med två stora porträtt i bakgrunden. På bänkarna slogs sig de fem vittnena ner.
Stillsamt framförde de var och en sin berättelse om Svenska kyrkans övergrepp: om samisk andlighet som nervärderats, om nomadskolan som stukat och tystat barn, om kategoriklyvningen som gjort skillnad på same och same, om den förödmjukande rasbiologin och skändandet av samiska gravar, om förlusten av språk, identitet och mark.
Så slog sig också ärkebiskop Antje Jackelén ner på en av bänkarna för att dämpad och med stort allvar, å Svenska kyrkans vägnar, framföra bekännelse efter bekännelse – och den ursäkt alla väntade på.
– Att få sitta framme i koret och få ärkebiskopens ursäkt, det är så stort, det är nästan så jag gråter, sade Erik-Oscar Oscarsson direkt efter gudstjänsten när han fortfarande var mycket tagen av den historiska stunden.
Svårt att hålla tårarna tillbaka hade även Sylvia Sparrock som tidigare i många år var engagerad i Samiska rådet i Svenska kyrkan.
– Jag har jobbat för det här så länge, och det känns så skönt nu. Arbetet är inte klart, men det har tagits ett nytt viktigt steg, sade hon.
På plats i domkyrkan under gudstjänsten fanns samiska företrädare, kulturminister Amanda Lind, samtliga biskopar, avgående och tillträdande ledamöter i kyrkomötet och företrädare för andra kyrkor i Sverige, Norge och Kanada. Även från den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland lästes en hälsning.
Kajsa Åslin
2021-11-24