Frågor och svar om en biskops tid, del två

2 februari 2024, fortsättning

Bildandet av nya större pastorat för samverkan mellan församlingar, har präglat din tid som biskop. Sedan du tillträdde har antalet lokala ekonomiska enheter i stiftet, det vill säga pastorat eller församlingar som inte ingår i ett pastorat, minskat från 51 till dagens 25. Nästa år när församlingarna i Medelpad indelas i Medelpads södra och Medelpads norra pastorat, kan vi räkna till 15 ekonomiska enheter i stiftet.

När var det du insåg att pastoratsbildning skulle bli ett av ditt viktigaste statement som biskop?

Detta var redan tydligt när jag blev biskop eftersom det varit tydligt för mig redan som kyrkoherde och prost. Om ekvationen med att vara goda arbetsgivare, förvaltare och möjliggörare för församlingarnas uppdrag ska kunna gå ihop med både en ökad och strängare lagstiftning för dessa områden och med kraftigt minskade resurser, så måste vi hjälpas åt. Att bilda pastorat är solidarisk samverkan mellan flera församlingar kring förvaltning, administration och arbetsgivarskap för att kunna frigöra resurser så att församlingens grundläggande uppgift kan prioriteras.

Till 2040 beräknar vi att vi generellt har att förfoga över cirka en tredjedel av de resurser som vi har nu. Vi kan inte vänta med samverkande insatser till dess församlingar går i konkurs, vi måste agera nu inte minst med hänsyn till att det är medlemmarnas pengar vi förvaltar.

Innan du blev biskop satt du i styrelsen för Kyrkans Akademikerförbund här i stiftet. Förbundet kom under en lång period att vända sig mycket kraftigt emot strukturarbetet (bildandet av nya pastorat) som stiftsstyrelsen bedrev och som du stod i spetsen för.

Tror du att du också sett på ett annat sätt på den här saken om du varit kvar i ditt tidigare sammanhang?

Nej, det hade jag inte gjort. Det gjorde jag inte heller när jag var kyrkoherde, innan jag blev biskop.  Jag menar att varje ansvarig kyrkoherde som vill följa den lagstiftning vi har kring arbetsgivarskap, förvaltning av ekonomi, fastigheter, det kyrkliga kulturarvet, arkiv och begravningsverksamhet inser att vi behöver hjälpas åt med dessa resurs- och kompetenskrävande ansvarsområden. Vi har med andra ord inget val. Som kyrka måste vi med vår värdegrund vara goda förvaltare och arbetsgivare och för att klara det behöver vi samverka mellan flera församlingar.

26 februari 2024

Tack för svar, Eva. Här kommer en kort följdfråga: Debatten om bildandet av nya, större pastorat var periodvis intensiv inom stiftet, ibland med starka känslor. Jag kan inte låta bli att tänka på ett uttalande i lokaltidningarna: ”Stiftet blir kyrkans största dödgrävare”. Hur var det att bemöta ett sådant argument?

Hej Kajsa – här kommer svar. Självklart med blandade känslor, men mest med sorg. Sorg över att man inte kan eller vill se de utmaningar vi står inför. Sorg över att man bara ser till sitt eget, den egna församlingen eller än värre till den egna maktsfären. Sorg över att man inte känner solidaritet med andra församlingar och för stiftsstyrelsens ansvar för långsiktig hållbarhet för hela stiftet. En solidaritet som har sin grund i vår kristna tro och kyrkosyn och därför är en bärande del av vår kyrkas organisation. 

Det leder vidare till ett annat ämne. Det har ju blivit många pressklipp genom åren. Mitt kors-debatten som stormade fram sommaren 2016 är en sak jag minns väl. Du var den första biskopen som avbröt din semester för att bemöta anklagelser om att Svenska kyrkans ledning inte försvarade förföljda kristna. Du har sällan tvekat ställa upp när journalister bett om intervju och du har ofta själv tagit bollen när debatter behövt bemötas.
 
Ändå har du sagt att du inte alls gillar den delen av ditt uppdrag. Hur kommer det sig?

Jag gillar inte debatter. Jag gillar samtal. Debatter blir lätt så svartvita och ytliga. Man ska ha en färdig åsikt som är kort och koncis och liksom antingen eller och så ser ju inte tillvaron ut. Att avkrävas ett kort distinkt svar på frågor och företeelser som är mångfacetterade och flerdimensionella, vilket ju de flesta saker och händelser är, gör mig obekväm och olustig. Jag vill att det jag säger är så rätt och sant som möjligt och då kan man inte komma med korta tvärsäkra svar och uttalanden. Så ser ju inte verkligheten ut.

Som pressekreterare har jag ofta fått höra positiva omdömen om dina många framträdanden i press, radio och tv. Är det någon intervju eller reportage du själv kommer särskilt ihåg?

Nej, jag kommer inte ihåg någon enskild. Men det som jag trivts bäst med, är de längre intervjuer som gjorts. Det har ju varit både poddar, radio och i tidningar.

10 april 2024

Oj så lång tid det förflutit sedan vi senast utbytte några mejl om din biskopstid. Jag själv har haft fullt upp med jobb kring vårens biskopsval där din efterträdare utses och du har haft fullt upp med alla de uppgifter du har. Nu har du precis varit lite ledig för att ordna med din flytt från biskopsgården, som ska renoveras innan nästa biskop flyttar in.

Jag undrar hur det kändes när flyttlasset gick från biskopsgården?

Ja, tiden rinner iväg… Här kommer svar. 
Vet inte än, flyttlasset går nästa vecka. Men själva packandet har ju inneburit ett summerande över den tid som varit. Där har jag känt både vemod, sorg, ödmjukhet, glädje och stolthet. Samtidigt så är det ju spåren av ett helt yrkesliv jag ser i det jag packar och det känns ju också speciellt och omtumlande förstås. 

Har du trivts att bo där?

Ja, jag har trivts bra där

Tillbaka till din tid som biskop. Den kan summeras på många sätt, här är ett: Du har vigt 31 präster och 20 diakoner till tjänst i Härnösands stift. Du har genomfört 27 visitationer i pastorat eller självständiga församlingar. Och du har, enligt din egen summering, tagit emot 51 kyrkoherdar och en domprost. Det finns förstås mycket mer att göra statistik av, men jag sätter stopp där.

En följdfråga är, vilka är dina viktigaste iakttagelser av församlingslivet här i Härnösands stift?

Att det trots vakanser, och i emellanåt en del konflikter och problem, finns så många hängivna och engagerade anställda, förtroendevalda och ideella runt om i vårt stift som håller församlingslivet levande. Men jag har också sett att man allt för ofta inte ser och är stolta över allt det man gör. Det behöver vi bli bättre på. En annan iakttagelse är ju självklart de utmaningar vi står i som glesbygdsstift. Utmaningar vi delar med det omgivande samhället och där vi behöver hjälpas åt att finna nya vägar än de gamla, invanda och traditionella att vara kyrka. Något vi nu också försöker utveckla strategier för i stiftets arbete med främjandet av församlingslivet.

Jag undrar också hur ser du på den andliga utvecklingen i stiftets församlingar?

Jag tycker att den fördjupats under åren. Jag kan också se att samband mellan att vi genom pastoratsbildningarna byggt mer hållbara organisationer givit möjligheter och kraft till att jobba mer med den andliga fördjupningen och meningen med att vara kyrka och kyrkans uppdrag.

Och en fråga till apropå statistiken ovan: vad har varit ditt viktigaste budskap till de nya präster och diakoner som du vigt till tjänst? 

Att kallelsen och uppdraget kommer från kyrkan och kyrkans herre och att de måste vila i detta och lita mer på Gud än på sig själva. Att kraften till uppdraget därför kommer från Gud och inte från dem. Att de går ut i tjänst på Guds uppdrag och inte på sitt eget.

1 juni 2024

Hej Eva, när jag gör i ordning vår mejlväxling för publicering så ser jag en fråga som jag missat att ställa, och som jag planerat att ha med. Orkar du en fråga till? 

Du har ju skrivit en hel del under den här tiden: betraktelser, debattartiklar och tal, ska inte heller glömma alla predikningar eller dina tre böcker. Jag har läst det mesta genom åren och en del minns jag mer än annat. Som det som handlat om ursäkten till det samiska folket, om ljus som brinner även i en folktom kyrka och om att minnas de som gått bort. En symbolik jag tagit till mig och som du återkommit till har handlat om naturens och livets gång: höstlöv som förmultnar, frön som gror och vilan där emellan.

Vilka teman har varit viktigast för dig i det du skrivit?

Hej Kajsa! Först en rättelse: Jag har inte skrivit eller sagt något om ljuset i en folktom kyrka, utan att det räcker med en person för att hålla ljuset brinnande. Är ingen där är ljuset släckt, vi måste hålla ljuset brinnande om vi ska kunna fortsätta vara kyrka och det är allas gemensamma ansvar, både förtroendevaldas, ideellas och anställdas. Om inte vi tar ansvaret för det kan vi inte förvänta oss att någon annan gör det.

Viktiga teman: ja, självklart naturen. Sedan har jag ofta lyft betydelsen av kyrkan som Guds familj och att vi är en kyrka, ett trossamfund som organisation och därför inte organiserade och styrda som en kommun eller en förening.

Jag brukar också betona att vi behöver se och vara mer stolta över det vi är och faktiskt gör. För vi har väldigt mycket att vara stolta över. Stoltheten är i sin tur en stark rekryterande kraft som inte får underskattas. Och åter igen att Gud alltid är större och att kraften och modet att vara människa, att tro och att vara kyrka ska komma från Gud och inte från oss. Att vi skall våga vila i Guds hand.

…och ett tillägg: jag har ofta lyft visionen om Härnösands stift som ett välkomnande och rekryterande pilgrimsstift.

Måndag 17 juni publiceras det sista avsnittet med frågor och svar om en biskopstid: om det som varit roligt och det som varit svårt, om möten med biskopskollegiet och med kyrkor och troende människor i andra länder och om de många omvälvande händelserna i omvärlden.