Frågor och svar om en biskopstid, del tre

2 maj 2024

Hej Eva, vill påminna dig om mejlväxlingen kring ditt avslut. Den senaste frågan jag skickade har du inte hunnit med att svara på och vi kan hoppa den. Här kommer istället några andra frågor jag vill ställa för att summera din biskopstid.

Även ett biskopsuppdrag, består av både solsken och regn. Hur skulle du, i bildlig mening, beskriva väderleken under de här snart tio åren: När har solskenet lyst som bäst över dig och ditt uppdrag? Vad har du trivts allra bäst med?

Hej Kajsa - här kommer försök till svar.

 Å, det är så mycket. Att möta och följa våra diakon- och präststudenter från antagningsprocessen till vigning. Fortbildningar för våra olika profilyrken och förtroendevalda. Möten med prostar och kyrkoherdar. Att möta alla engagerade och ansvarstagande medarbetare, ideella, förtroendevalda och anställda, runt om i stiftets församlingar. Visitationsarbetet och det goda samarbetet med medarbetarna på stiftskansliet. Biskopsmötets gemenskap och stöd.

Det är väl känt att du under den här tiden har varit med om ett riktigt åskväder också, hösten 2020 när stiftsstyrelsen krävde att du skulle avgå, med hänvisning till samarbetsproblem.

Det jag undrar är hur det kom sig att du inte gick med på det, att du valde att ta strid?

Jag visste att agerandet från styrelsen varken följde kyrkoordningen, vår kyrkas tro lära och bekännelse, som ju en biskop skall utöva tillsyn över, eller det regelverk som styr en arbetsgivare. Det var väldigt viktigt för mig att stå fast, hela vår identitet som episkopal kyrka blev ifrågasatt av det som hände. Så detta handlade inte bara om mig eller om Härnösands stift utan om hela Svenska kyrkans identitet. Vilket också visade sig i att medarbetare och kollegor runt om i stiftet och landet och även utomlands också menade det och därför gav mig sitt stöd. Så det var inte för mig personligen jag stred. Det perspektivet och allt det överväldigande stödet jag fick gav mig kraft.

Fortfarande när jag rör mig både i landet och stiftet och möter mina internationella kontakter upplever jag stödet och att det som hände fortfarande är väldigt aktuellt hos många och att man i mycket större omfattning än jag förstod då, både blev väldigt upprörd över hur detta hanterades och gjorde vad man kunde för att ge mig stöd.

Det måste ha kostat på?

Ja, det kostande på väldigt mycket. Jag lider fortfarande av fysiska och till viss del psykiska men av detta. Jag hade aldrig, aldrig orkat med om jag inte hanterat det som ett hot mot vår kyrkas konstitution och framför allt inte haft det massiva stöd som jag hade.

13 maj 2024

Tack för svar Eva. Jag vet, svåra minnen kan sätta sig i kroppen och göra riktigt ont, och det är inte lätt att bli av med. Jag hoppas verkligen - och tror - att solskensdagarna också gör sig påminda.

O, ja, det finns många solskensdagar som jag bär med mig!

Sedan undrar jag också, om vi bortser från den dramatiska hösten 2020, vad har du upplevt som svårast med uppdraget som biskop?

Olika tillsynsärenden, att inte kunna lösa vakanssituationerna i stiftet och oron för överbelastade kyrkoherdar som följer i spåren av detta, att säga nej till studenter som prövas för antagning, och att möta nonchalans och illojalitet i relation till vår kyrkas tro och ordning, och vårt arbetsgivar- och förvaltaransvar.

Det där var en hel del svåra saker. Hur har du hanterat det faktum att ingen kan ha lösning på alla problem som kan uppstå i församlingarna, samtidigt som det ofta förväntas att biskopen ska att reda ut det som andra misslyckats med?

Först och främst genom att acceptera att man inte kan lösa alla problem och genom att göra skillnad på privatpersonen Eva och biskopsuppdragets funktion. Men också genom att ständigt göra tydligt för mig själv vad som faller under biskopens och/eller stiftsorganisationens direkta ansvar och vad som inte gör det. Och naturligtvis genom att inte bära alla dessa bördor ensam. Jag har goda medarbetare på kansliet i mina olika uppdrag. Och jag får ständigt lämna det som tynger i Guds händer.

Det var ju en överraskning för dig, liksom för många andra, att uppdraget som biskop innebär så stor del nationellt åtagande, den del av uppdraget som du delar med biskopsmötet. Hur har du upplevt det arbetet?

Det har tagit mycket tid och ork och inneburit en stor frånvaro från familjen och stiftet som ibland varit svårt att hantera. Men det har också varit väldigt spännande, lärorikt, givande och roligt. Jag har mött människor och varit i sammanhang jag aldrig skulle ha mött eller varit i annars. Och det är ju rätt häftigt. Jag får fortfarande nypa mig i armen för att förstå att jag på riktigt varit med om detta.

Är det någon av biskopskollegorna som betytt något särskilt för dig?

De har alla, på olika sätt, utifrån sina personliga egenskaper och kompetenser betytt mycket. Biskopsmötet som helhet har varit en trygg grupp att vara en del av, den enda platsen där jag och mina kollegor fullt ut har kunnat dela erfarenheter, upplevelser, utmaningar och glädjeämnen från detta mångfacetterade, fantastiska, spretiga och stundtals helt omöjliga uppdrag.

15 maj 2024

Hej igen, Nu vill jag fråga om det du upplevt utanför landets gränser. Dina vänstiftsbesök i Sydafrika, England och Slovakien måste ha varit spännande, för att inte säga Lutherska Världsförbundets generalförsamling 2017 i Namibia där du var utsedd delegat. Det har varit andra intressanta resor också. Men ett stort världsvitt möte som du varit med på var i Sverige. Jag tänker på 500-årsminnet av reformationen och den historiska gudstjänsten i Lunds domkyrka där påven Franciskus deltog.   

Vad har utbytet med kyrkor och troende människor i andra länder främst inneburit för dig? 

Hej Kajsa, här kommer mina svar.

Det har betytt väldigt mycket. Att riktigt få se och känna att vi är en världsvid organisation och att kyrkan finns och lever på så många platser. Inte minst att man är en tydlig kyrka i länder där man är i minoritet och att man kan vara kyrka med mycket mindre resurser, fastigheter och anställda än vi har. Det har varit nyttigt att se. 

Kanske har du något speciellt minne du vill dela med dig av från dina internationella uppdrag ...

Det stift jag haft mest utbyte med är vårt vänstift i Norge, Nidaros, som så generöst delat med sig av sin gemenskap och sitt stöd (red: bilden i topp på sidan är från ett besök i Nidaros bispedömme, med biskop Herborg Finnset i juli 2023).

Några särskilda minnen: 2017 när jag besökte Slovakien och min resväska inte kom fram. I slovakisk biskopsdräkt gjorde jag ett stort intryck i ett sammanhang där man visserligen har kvinnliga präster, men inte kvinnliga biskopar. Det var också en upplevelse att fira gudstjänst i en ouppvärmd kyrka när det var minus25 grader utomhus. Ylletröja och vantar och många människor i kyrkan gjorde att det var möjligt. Det kan ju ge oss något att tänka på när vi funderar på värmekostnaderna i våra kyrkor…

Resan till Namibia och mötet med alla delegater från hela världen gjorde förstås ett djupt intryck. Men mest intryck gjorde kanske ändå Kyrkornas världsråds urfolkskonferens i Trondheim 2016, där jag deltog i ärkebiskopens ställe. Urfolk från när och fjärran delade erfarenheter, som tyvärr är liknande världen över, firade gudstjänster tillsammans och formulerade mål för Kyrkornas världsråds urfolksarbete. 

16 maj 2024 

Eva, vår mejlväxling börjar gå mot sitt slut. Och då tänker jag igen på den 14 december 2014. När jag ser bilderna från din vigning till biskop så tänker jag att det varit så många omvälvande händelser sedan dess, inte bara i den lilla världen i Härnösands stift eller i Svenska kyrkans hägn, utan också i Sverige och världen i stort. Det var flyktingvågen 2015, terrorattacken i Stockholm 2017, pandemiutbrottet 2020 och nu kriget i Ukraina, Hamas terrorattack i Israel och Israels vedergällningskrig i Gaza. 

Hur har dessa händelser i omvärlden påverkat dig, som människa och som biskop? 

Hej Kajsa, här kommer mina svar.

Som människa har jag påverkats som de flesta andra tror jag. En sorg över att så mycket verkar gå bakåt i samhällets och världens utveckling just nu. En besvikelse över människors beteenden och ondska. En känsla av hopplöshet. Osäkerhet och rädsla inför de risker och hot vi har runt omkring oss, dit räknar jag även klimatkrisen som kan vara det allra största hotet för oss just nu.

Som kristen och biskop finner jag plötsligt en djupare förståelse för texter, både i bibeln och vår liturgi, som är sprungna ur svåra och hotfulla sammanhang. Men där finner jag också ett hopp och en tröst. De traditioner och människor som burit dessa texter in i vår tid har inte tappat sin tro, varken på Gud eller på människan. Texterna och deras erfarenheter påminner oss också på ett nyttigt sätt om att vår tros perspektiv är större och längre än vår korta tid på jorden, något vi delvis tappat bort under de goda tiderna.

Som biskop har jag blivit ännu mer övertygad om Svenska kyrkans viktiga och sammanhållande funktion i vårt samhälle, men framför allt om att vi aldrig får tappa vårt uppdrag: att visa på det hopp som vårt budskap bär. Detta vårt ansvar och uppdrag står över den litenhet och rädsla jag kan känna som människa. Jag orkar inte bära och hoppas men Gud gör det och det är Guds verk vi skall leva i och leva ut, inte i vårt eget.

I maj kom din bok Vila i Guds hand – dikter och tankar om tvivel, tro och liv, din gåva till församlingar och medarbetare innan du lägger ner staven. Som avslutning på den här mejlväxlingen ber jag dig att välja en dikt ur boken, som du tycker passar för det (berätta gärna varför du väljer just den dikten).

Just för tillfället, i den vackra och skira försommargrönska vi just nu lever i, är det min sommarpsalm jag väljer. Den är präglad av vårt stifts vackra landskap och känslan av livets styrka och tron på att vi, liksom hela skapelsen är fyllda och burna av Guds liv och kärlek, vars storhet övergår vårt förstånd.

Sommarpsalm

Lätta sommarskyar, fyllda av solljusglans
hän över städer och byar, träder sin svepande vals
med svalor i svepande vingflykt i vindarnas luftiga sal.
Lätta sommarskyar, högt över berg och dal,

speglas i vågens krusning, i glittrande lek och dans,
sjunger i vindarnas susning, i skogarnas grönskande krans,
med ängarnas leende blomster och fjärilens vingeslag,
speglas i vågens krusning ännu en nyfödd dag,

flödar ur livets källa, örtdoft och fågelsång.
Livskraften ymnigt välla, skapad i ljuset en gång
av längtan som bär och är nära, som solen som smeker din kind,
flödar ur livets källa, heliga andevind.

Mäktiga skaparkraften i varje andetag
ger till oss trygga löften: Nåden är ny var dag,
den lever i skapelsens skönhet och omsorg vi ger till varann.
Mäktiga skaparkraften: Kärleken evig och varm

strömmar igenom livet, viskar inom din själ:
evighetsljus är givet av någon som vill dig väl.
Låt livet och kärleken fylla din själ som en blommas doft,
strömmar igenom livet: himmelska tro och hopp.

Tack Eva. Tack för att jag fått ställa alla dessa frågor till dig, och tack för att du svarat så tålmodigt.
Kajsa Åslin
2024-06-17