När kyrkoåret närmar sig sitt slut rör sig även texter och teman kring tidens slut, den yttersta tiden och den dag då allt ska ta slut. Det är allvarliga teman som rimmar väl med läget i den omgivande naturen i vårt land där allt vissnar och dör och dagarna blir allt mörkare.
Vi blir påminda om att livet här på jorden har ett slut. Texterna inskärper också allvaret i att det spelar roll hur vi lever våra liv, hur vi väljer att förhålla oss till Gud och våra medmänniskor. Att leva i kärlek, att vårda skapelsen, att värna om människovärdet och helt enkelt bry oss om varandra blir det allra viktigaste också i relation till tidens slut, när vi ska ställas till svars för hur vi levt.
Den här tiden i kyrkoåret när texterna är tuffa och mycket är tungt, blir det kristna hoppet, nåden och kärleken från Gud extra viktiga. Ljuset lyser starkare mot en mörk fond och hoppet blir som allra viktigast när det är tungt.
I psalmen 285 finns ord som värme, glädje, nåd och godhet utan gräns. Det är balsam för själen i en mörk tid, och det är på riktigt. Det är inte ord utan grund, ett ”det blir nog bra ska du se”, utan det är ord att lita på. Det är ett hopp som bygger på vad Gud gör och på kärleken som Gud visar genom Jesus Kristus.
Kyrkans år har fler årstider än det kalenderår vi är vana att relatera till. Första halvan av kyrkoåret består av advent, jultiden, trettondedagstiden, fastan, påsktiden och pingst. Andra halvan av kyrkoåret kallas för Trefaldighetstiden och i den ingår ett antal årstider och högtider som definierar vilken kyrkoårstid vi är inne i. Kyrkoåret hjälper oss att leva i alla delar av kristen tro och inte fastna i en. Det kan berika vårt sätt att se på livet och ge oss trygga ramar och rutiner som återkommer varje år. Psalmerna i Den svenska psalmboken kan hjälpa oss att få syn på och fördjupa de olika årstiderna under kyrkoåret.