– När personerna i gruppen talar vet de att de andra i gruppen vet vad de går igenom. Det känns viktigt för dem att möta andra i samma situation, som verkligen förstår dem, säger Ingrid Olofsson, diakon i Sköns församling.
Leva-vidare gruppen för dem som förlorat vuxna barn och ungdomar träffas under ett års tid, med en återkoppling nästkommande termin. De som går med i gruppen gör det oftast inom två år från det att barnet gått bort. I början ses gruppen varannan vecka och efter en tid glesas mötena ut. Det är en sluten grupp vilket innebär att det inte kommer in nya i gruppen när den väl har startat. Det är mellan tre och fem personer med i gruppen.
– Små grupper är en förutsättning för goda samtal och större utrymme för var och en att ge uttryck för sina känslor, säger Ingrid Olofsson
– De brukar få goda relationer och brukar fortsätta umgås själva efter att gruppen avslutas, säger Anders Lööv, präst i Sköns församling.
– Många av dem som deltagit i en leva-vidare-grupp har efteråt sagt att det har betytt mycket för dem, säger Ingrid Olofsson.
När Leva-vidare-gruppen träffas så börjar vi varje gång med att fika. Sedan får dagsformen på deltagarna avgöra vad vi pratar om, berättar Anders Lööv. Deltagarna får från början berätta om sitt barn, visa en sak som tillhört barnet och ett foto. För några går det ganska lätt och för andra tar det längre tid.
– Det kan vara svårt att sätta ord på sina känslor. En pappa tog det 2-3 gånger innan han kunde berätta om sitt barn och vi fått hela hans berättelsen, säger Anders Lööv.
De pratar också om existentiella frågor, om begravningen blev som de ville, om barnets eventuella sjukdomstid, hur ofta de går till graven och olika typer av årsdagar som till exempel födelsedagen och dödsdagen.
– Vi presenterar det kristna hoppet och vi märker att de existentiella frågorna är viktiga. Vår roll är också att orka sitta kvar och lyssna. Det känns värdefullt att delta eftersom det är så värdefullt för dem som är med, säger Ingrid Olofsson.
Sorgen rymmer många känslor. Saknaden gör ont, tomheten är så stor och livet känns meningslöst. Många blir ensamma i sin sorg för att omgivningen trots sin välmening inte vet hur de ska möta den sörjande. Att omvärlden undviker problemet upplevs som ytterligare en sorg och det är något de också pratar om i leva-vidare-gruppen.
–Vi pratar om hur man ska bete sig när man möter en människa med sorg på stan och då var det en av deltagarna som sa: Bara de inte byter sida på gatan …, säger Ingrid Olofsson.
Maria Eddebo Persson
2015-03-10