”Okunskap är grunden för rasism”

Julia är aktiv i ungdomsorganisationen Sáminuorra och sedan 2018 en del av styrelsen. Hon är också ungdomsorganisationens representant i Samiska rådet i Svenska kyrkan. Så kommer det sig att hon fick frågan om hon ville vara med och lämna ett vittnesbörd i samband med att Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket framförs senare i höst. Julia tvekade inte.

– Det är en ära att ha fått frågan, det känns både spännande och viktigt, säger hon.
– Jag kommer att tala om förlusten av språk och identitet. Saker som hände för länge sedan påverkar fortfarande oss som är unga i dag.

Fick hemspråksundervisning
Själv talar Julia sydsamiska. Hon är uppväxt i Mora i Dalarna med rötterna i västra Härjedalen och samebyn Ruvhten Sijte. Hennes pappa har varit renskötare där. I dag är det en kusin som har huvudansvaret för renarna. Julia och hennes bror deltar i arbetet när det behövs.  
– En del sydsamiska ord har jag haft med mig från renskötseln och slöjden. Men genom skolan har jag också lärt mig det sydsamiska vardagsspråket.   
– Jag hade tur och fick hemspråksundervisning i skolan i Mora.

Sitt språk, sydsamiskan fanns inte i hemmet när hon växte upp men identiteten som same fanns där och har alltid varit en del av henne.
– Min familj har levt ett samiskt liv, jag vet inte om något annat. Men jag hör vad andra berättar, ungdomar från hela Sverige som inte har samma uppväxt, som berättar om problematiken att hitta sin identitet när den samiska kulturen inte är självklar.

Viktigt sprida kunskap 
I Sáminuorra har Julia varit projektledare för två olika satsningar. Det första handlade om en utbildningsinsats i grundskolan, fyra personer anställdes för att resa runt till skolor och berätta om samisk kultur. Nu senast har hon arbetet med ett språkprojekt, där mentorer och lärlingar möts för att prata samiska ett par timmar i veckan.
– Jag tycker det är viktigt att arbeta med kunskapsspridning i det svenska samhället, och även i det samiska, att hjälpa till med att stärka ungdomar i deras samiska identitet.
– I Sáminuorra jobbar vi med det. Vi vill stärka andra ungdomar, visa att de inte är ensamma, att problemen med rasism inte ligger hos oss utan hos de som inte vet bättre.

Möter det själv
Hon upplever själv rasism och hat i sin vardag.
– Både personligt ansikte mot ansikte och på internet. Det är så lätt att sprida åsikter på nätet. Det har hänt att folk lagt ut hot om att skjuta min familjs renar.
Och en gång när hon jobbade i ett restaurangkök hörde hon hur det pratades om att hon skulle komma ut och visa en av gästerna hur samer ser ut. 
Hur känns det för dig när du möter sånt?
– Jag blir mest trött och less, att vi inte har kommit längre.
– Mycket beror på okunskap, folk vet inte bättre. Det pratas så lite om de övergrepp som samer utsatts för, och om hur det fortsätter i dag.
Okunskapen är en av anledningarna att hon tycker det känns bra med det försoningsarbete som pågår i Svenska kyrkan och som den officiella ursäkten är en del av. Att ämnet kommer på tapeten, att rasismen och oförrätterna synliggörs i hela samhället.

En trygg arena
Försoningsarbetet har förstås också ett värde internt i Svenska kyrkan.
– Kyrkan måste helt förstå både det historiska och hur det ser ut i dag. Det är viktigt att det finns trygga mötesplatser, där man inte behöver höra saker bakom ryggen. Kyrkan kan vara en sådan mötesplats, en trygg arena.
Samtidigt hoppas Julia att försoningsarbetet ska leda till att Svenska kyrkan börjar arbeta med sin skogsförvaltning på nytt sätt, med ökad hänsyn till klimatförändringarna och den biologiska mångfalden. Hon menar att urfolksrättigheter, naturhänsyn och klimaträttvisa går hand i hand.

Julias personliga kontakt med Svenska kyrkan, förutom uppdraget i Samiska rådet, har främst varit det samiska konfirmandlägret som hon uppskattade mycket. Hon konfirmerades i Nikkaluokta kapell, vid Kebnekaises fot, för mer än tio år sedan. Kamraterna på lägret, från både norska och svenska sidan av Sapmi, har hon kvar än i dag.
– Konfirmandlägret är en otroligt viktig mötesplats för samiska ungdomar, säger hon. 

Följer renens år
I dag bor Julia i Jokkmokk. Hon flyttade dit för att gå slöjdlinjen på Samernas utbildningscentrum och när hon var klar med utbildningen blev hon kvar. Hon har en verkstad där, parallellt med distansstudier i ekonomi arbetar hon som slöjdare. Hon jobbar mest med hårdslöjd, tillverkar kåsor, skålar och knivar i trä och renhorn.
– I framtiden vill jag helst jobba med slöjden på heltid, kunna styra mig själv och min egen tid. Jag vill ha ett liv som fungerar med renskötseln och då är det nödvändigt att vara egenföretagare.
– Renskötseln styr mycket. Jag följer renens år, det är den som styr min planering.

Samtidigt ser hon hur rennäringens behov krockar med andra näringar och behov i samhället. Hon menar att det är där okunskapen och grunden för rasismen finns. Och hon ser ingen verklig lösning i dag.  
– Inte under min livstid. Det blir ingen riktig förändring så länge som rasismen är systematisk i hela samhället. Det handlar till exempel om rätten till mark och fast vatten. Det handlar om skogsbruket och det handlar om klimatförändringarna. Det handlar om att ingen lyssnar.
– De traditionella näringarna är hela livet för oss, säger hon.
KAJSA ÅSLIN

Bildtext: Under gudstjänsten är Julia Rensberg en av dem som ger ett vittnesbörd. – Jag kommer att tala om förlusten av språk och identitet. Saker som hände för länge sedan påverkar fortfarande oss som är unga i dag, säger hon. Foto: Carl-Johan Utsi 

Artikeln har tidigare publicerats i det sydsamiska kyrkobladet Daerpåies Dierie nr 3/2021