Dopfunten som står i korets norra del, består av fragment, som man i slutet av 1920-talet hittade strax norr om ruinen efter den gamla kyrkan, innanför bogårdsmuren. Dessa fragment är ingjutna i den rekonstruerade cuppans övre del, vilket utförts genom riksantikvarieämbetets försorg. Dopfuntens fot är av kalksten från 1200-talet och ornerad med fyra människohuvuden.
Kyrkans västra vägg var försedd med dubbla läktare. Den sydvästra ingången genom kyrkogårdsmuren var huvudingång. Efter den nya kyrkans tillkomst på 1780-talet förföll medeltidskyrkan och i juli månad 1841 störtade ruinen samman. 1928-29 frilades och återskapades murarna till en del.
I kyrkan förvarades det normativa huvudexemplaret av Hälsingelagen, fastkedjat i en fyra och en halv aln lång järnkedja. Lagen var skriven under 1320-talet eller åren därefter. Allt land norr om Gästrikland lydde i det medeltida Sverige juridiskt under Hälsingelagen och kyrkligt under ärkebiskopen i Uppsala. På östra gaveln till vänster om triumfbågen kan ett altare, helgat åt jungfru Maria, varit placerat, medan skyddshelgonet Sankt Olof troligtvis haft sin plats på höger sida.
Tornet hade fortifikatorisk karaktär, det vill säga att det var en befästning. Kristendomens första tid var militant. Vapenhus byggdes till på sydsidan och en sakristia på korets norra sida. Kyrkobyggnaden utrustades med tegelvalv, vilka försågs med kalkmålningar under ärkebiskop Jakob Ulvessons tid 1469-1515.