måndag 6 maj
EKHO Norr vill ställa frågan: Hur kommer du, konkret, att verka för HBTQIA i din roll som biskop?
Björn Westerlund, vigningstjänst, Arnäs församling
Teresias svar:
Jag har goda erfarenheter från Västerås stifts arbete med unga, och att skapa trygga rum att utforska identitet och tro. Det är särskilt viktigt att skapa dessa utrymmen för HBTQIA-ungdom. Queerkidsen i Västerås stift har skrivit en egen överlevnadsguide ”Under regnbågen står du inte ensam”: www.svenskakyrkan.se/filer/Broschyr%20HBTQ%20mobil%20V2.pdf
Det behövs, menar de, eftersom ungdomarna upplever att de måste komma ut flera gånger, både som kristna och queer. EKHO Riks annonserar också läger för unga vuxna, vilket bara understryker vikten av sammanhang där man kan känna sig trygg i sin identitet som queer och kristen. Jag ser det som ett gemensamt ansvar att Svenska kyrkan är just ett tryggt rum att utforska sin identitet, särskilt för ungdomar. Det är extra viktigt nu när samhällsdebatten kring gender och HBTQIA-frågor blivit hårdare. Jag önskar att det vore lättare att både leva och överleva som ung och queer. Ett sätt att konkret öka förståelsen är att jobba med regnbågsnyckeln. Jag skulle uppmuntra fler församlingar att jobba med den. En ingång i arbetet kan vara att i kyrkoråd och församlingsråd tillsammans läsa överlevnadsguiden från ungdomarna i Västerås stift. Den sätter ord på utsattheten.
Vi har också ett ansvar för vår bibeltolkning. Det är inte fråga om att skapa en queer tolkning av Bibeln, utan en bibeltolkning som är ärlig med exempel på queer och normbrytning i Bibeln, som David och Jonatan. Vi behöver också vara ärliga med hur bibeltolkning har använt genom tiderna för att förtrycka istället för att upprätta. Exempel på detta är tyvärr allt för vanliga: 1800-talets bibeltolkningar för att försvara slaveri, 1900-talets bibeltolkningar för att undertrycka kvinnor och kriminalisera och stigmatisera HBTQIA.
Både i samhälleliga krissituationer och de kyrkliga högtiderna är det väsentligt att kyrkan syns i media. Hur tänker du i dessa situationer agera som en kyrkans frontperson?
Knapp Bertil Eriksson, förtroendevald, Härnösands Domkyrkoförsamling
Teresias svar:
Under mina år som präst har jag upplevt flera tillfällen av djupa kriser, i lokala sammanhang och i större mer samhällsövergripande situationer. När kommunikationen fungerar förmår kyrkorna bli rum som bär när marken gungar under fötterna. Det fungerar när krisplaner finns på plats och när relationer och förtroenden är inarbetade, både i kyrkan och med andra samhällsaktörer. Det är också väsentligt, som du säger, att Svenska kyrkan syns i media, så att kyrkan blir tillgänglig och gemensam.
Både i krissituationer och i högtider handlar biskopens ansvar oftast om att stötta och uppmuntra de lokala församlingarna och pastoraten. Det är de lokala kyrkorna och gemenskaperna som ger trygghet i kris och där glädje delas vid de stora högtiderna. Naturligtvis behöver stiftets biskop också vara närvarande och synlig, särskilt om det är en kris som är mer stiftstäckande, men det gäller att hitta en balans mellan församling/pastorat och stift.
De kristna högtiderna är tid för möjlighet, ibland i största glädje som påsken och ibland med eftertänksamhet som kring allhelgona. Det hoppas jag redan kommuniceras på allt från kyrkors anslagstavlor och sociala media, till krönikor i lokaltidningar, och efteråt i läsartext i tidningar. Om biskopen kan öka intresset med egna krönikor, intervjuer i media eller tankar och andakter i sociala media så är det bra, men återigen kan det behövas balans så att den lokala kommunikationen syns väl.
Jag har två frågor som rör relationen mellan kyrkan och samhället. I samtalet med Anders Wejryd pratade ni om biskopens roll i samhällsdebatten.
Finns det någon fråga som ligger dig extra varmt om hjärtat, som du skulle vilja lyfta fram i debatten? Vad anser du är diakonins främsta roll i relation till samhället?
Sonja Bjermqvist, stiftsdiakon, Härnösands stift
Teresias svar:
Det finns många viktiga frågor som ryms i samhällsdebatten, men utifrån Härnösands stifts situation så vill jag lyfta fram två perspektiv: försoningsprocessen med samerna och andlig hälsa.
Försoningsprocessen är en samhällsfråga och jag hoppas att den kan ge positiva effekter för samerna både i kyrkan och hela samhället. Denna fråga skulle jag vilja samtala om vidare med den samiska gruppen.
Andlig hälsa är också viktig för mig. Det handlar om hela samhällets hållbarhet och mognad. Jag hoppas att andlig hälsa blir en naturlig del av samhällsdiskursen, för allas upplevelse av mening, förundran och förankring. Statistiken över självmord och särskilt unga mäns hälsa är dyster läsning, och det bara understryker att andlig hälsa och kristen tro är livsviktig. Jag hoppas att vi kan verka för ett samhälle där religion inte är något apart utan allmänmänskligt. Här tror jag att pilgrimsrörelsen kan vara till stor hjälp. Det är en lågtröskelverksamhet men med stort djup och en lång kristen tradition.
Vad gäller din andra fråga om diakonens uppdrag i samhället, får jag svara med en diakons ord. Jag ställe just den frågan till min mamma (diakonvigd 1964) för några veckor sedan när jag förberedde ett föredrag. Hon svarade, ”Att vara lugnet, en representant för Gudsnärvaron, mitt i vardagens kaos, lidande och oro.” Jag tänker mig att det är ett evigt uppdrag men att det praktiska utförandet blir tidsbundet. Samhällsproblemen är stora. Att både identifiera och belysa dem är något som diakonerna har en särskild kompetens för, och det är detta som jag ser som diakonens viktigaste roll i relation till samhället: att vara en profetisk röst.
Det är belysande att social innovation, sociala företag och Mary-projektet är diakonala initiativ. Vi har byggt upp ett samhälle där det är alltför lätt att hamna i utanförskap. Integrationsproblematiken berör alla som inte kan hänga med i samhällsutvecklingen, oavsett om det beror på demens, kunskapsvariation, bristande språkförståelse, kulturellt utanförskap eller annat utanförskap. Allt diakonalt arbete med integration och att upprätta människor är av stor betydelse i samhället, men det grundläggande är som sagt den profetiska rösten. Att vara en representant för Gudsnärvaron, mitt i vardagens kaos, lidande och oro.
Vad innebär en öppen folkkyrka för dig? Vilken betydelse har förtroendevalda?
Lena Sjöberg, förtroendevald, Stöde församling
Teresias svar:
Tack för frågorna!
Den öppna folkkyrkan handlar för mig om att vara en inkluderande gemenskap. Folkkyrkan är en kyrka av olikheter inte likheter. Det vill säga det är Jesus som kallar oss och nåden i dopet som bär, inte våra prestationer. Där behöver också finnas möjlighet till fördjupning och förankring. Det är en gemenskap där vi kan komma samman för att förankra och utforska vår kristna tro. Oavsett var man befinner sig på sin trosvandring så skall gemenskapen kunna stötta och uppmuntra.
Vi har två linjer i Svenska kyrkan, ämbetslinjen och den demokratiska linjen. Båda är viktiga. Den första ger oss en episkopal kyrka så att vi hänger ihop som en kyrka. Den andra vittnar om det allmänna prästadömet och lekfolkets ansvar för Svenska kyrkan. De förtroendevalda har ansvaret för styrningen så att medlemmarnas bidrag går till den grundläggande uppgiften: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det ger förutsättningarna för att det skall bli en levande och hållbar församlingsgemenskap, och att stiftet kan främja och ha tillsyn över församlingarnas arbete med den grundläggande uppgiften. Båda linjerna borgar för den öppna folkkyrkan.
måndag 29 april
Hur är er syn på EFS?
Sven-Erik Olsson, fd ordf i kyrkofullmäktige, numera korist i Brunflo kyrkokör.
Teresias svar:
Jag har haft fina arbetsår i Lövånger och Skellefteå, där församlingsbor ofta var medlemmar i EFS. Det var lärorika år fyllda av gudstjänstliv och samarbete med EFS- och bönhus-föreningar. Det har gett mig en uppskattning för traditionsrikedomen i Svenska kyrkan. När vi samverkar stärks den kristna tron i hela samhället.
Mina funderingar till er båda är att ni är idag boende på annan ort än i vårt stift, kommer ni att flytta hit eller tänker ni er att flyga in och flyga ut och fortfarande vara bosatt där ni bor idag?
Britt Carlsson, ordförande i kyrkorådet, Krokoms pastorat
Teresias svar:
Det vore med stolthet och glädje som min man och jag skulle bo i biskopsgården i Härnösand.
Vilken erfarenhet har du av arbetet med Kyrkans Färdplan för klimatet? Vad har varit framgångsrikt? Vilka utmaningar och vägar till framgång kan du se i processen för att Färdplanens mål? Hur vill du i egenskap av biskop påverka församlingarnas process med Färdplanen?
Marianne Staaf Gälldin, förtroendevald, Sundsvalls församling
Teresias svar:
Hösten 2023 var konstverket Gaia installerad i Falu Kristine kyrka. Det var en stor jordglob som fyllde hela kyrkvalvet. Gaia påminde mig om jordens skönhet skapad av Guds hand, men också att detta är vårt enda hem. Som Guds barn har vi ett stort ansvar.
Färdplan för klimatet är också en stor fråga där jag kommer att välja ut vissa perspektiv. Ställ gärna frågan igen om det var någon särskild aspekt som inte kommer fram i det här svaret.
Vi är nu inne i etapp två med Färdplan för klimatet, och den har tre inriktningar: klimatneutralitet, värderingsförändring och klimaträttvisa. I mitt nuvarande arbete har jag erfarenhet främst av de två första.
Klimatneutraliteten berör främst kyrkan som organisation, även om alla naturligtvis kan dra nytta av processen. Det handlar till stor del om energieffektivisering i kyrkans fastigheter och att minska de egna utsläppen. Här har lokalförsörjningsplanerna varit till hjälp att reflektera över församlingarnas och stiftens verksamhet, lokalbestånd och att tänka strategiskt för framtiden. Färdplanen innebär att vi förändrar inarbetade rutiner, så det är inte ett enkelt arbete, men lokalförsörjningsplanerna har i alla fall gett stift och församlingar ett verktyg för samarbete och framtidstro.
En utmaning i arbetet med klimatneutraliteten är begränsningarna för vilka byggnader vi får sätta upp solceller på för att öka möjligheten av förnybar energi.
Värderingsförändringen däremot berör hela kyrkan som Guds gemenskap. Det handlar om vår relation med Gud, med skapelsen och med varandra. Att leva i samklang med skapelsen, men också att försöka göra det gemensamt. Det är lätt att diskussionen politiseras eller blir polariserad. Det blir den stora utmaningen, att samtala om skapelsen och klimatkrisen på ett sätt så att alla får vara med. För samtalet har det utarbetats ett material som man skall kunna anpassa för olika grupper. Jag hoppas att det kan bli användbart i församlingar och för enskilda medlemmar. Materialet ger en teologisk grund för klimatarbetet som vi alla kan ta till oss.
I Härnösands stift blir det också naturligt att i dessa samtal lyfta fram samisk andlighet som ett av de åtta åtaganden Svenska kyrkan formulerat i försoningsprocessen. I samisk andlighet finns en gränsöverskridande gemenskap mellan natur och människa som kan belysa beroendeförhållanden som vi kanske tidigare var blinda för.
Pilgrimsrörelsens Walk for future kan också engagera människor i klimatfrågan på ett sätt där bönens rytm och Guds Ande ger framtidshopp.
Värderingsförändringsarbetet handlar också om ungdomar och klimatångest. I det arbete är jag hoppfull om att materialet Meningen med mig kan vara en tillgång. Materialet är ett samarbete mellan medarbetare i Svenska kyrkan och en legitimerad psykolog för att uppmuntra ungdomar i samtal om existentiella frågor.
Att arbeta med värderingsförändring är en utmaning, men jag tror också att det är här vi alla kan bidra som individer och medlemmar i Svenska kyrkan. Värderingar är personliga och utforskas bäst i ett tryggt sammanhang där vi har förståelse för varandras situation och svårigheter. Dessa öppna trygga samtal kan vi alla uppmuntra till i våra egna sammanhang.
Som biskop blir ansvaret att nå målen för steg två av Färdplanen. Det är inte bara ungdomar som upplever klimatångest. Ett stort ansvar är därför att påminna om att hela skapelsen bottnar i levande Gud. Gud både älskar och verkar i sin skapelse. Vi står inte ensamma i detta, utan bärs av Guds kraft.
Biskopens uppdrag är också att främja församlingarnas stora arbete med klimatneutraliteten och att uppmuntra samtalen om värderingsförändring både i församlingar och människor emellan.
Klimaträttvisan, den tredje punkten i Färdplanen, är mer global fråga än en stiftsfråga där jag som biskop hoppas kunna bidra genom biskopsmötet.
Musiken är ett mycket viktigt inslag i gudstjänsten. Hur tycker du att musiken inom gudstjänstlivet bör utvecklas utifrån att både behålla dagens gudstjänstbesökare, men även att locka till sig fler både nya och yngre besökare?
Pontus Persson, förtroendevald, Östersunds församling
Teresias svar:
Musiken är för många hjärtats språk. Därför är det viktigt att de lokala församlingarna utvecklar gudstjänstmusik som blir levande för sin församlingsgemenskap. Svenska kyrkan har ett rikt musikliv. Det kan vara utvecklande att prata om vilken liturgisk och teologisk tradition ens församling står i, och att involvera ideella i samtalet. Det handlar mer om att engagera än att leverera. När gudstjänsten blir delad glädje och ansvar fylls den också ofta med liv och gemenskap.