Tillsammans är vi starka

Höstens utredningar är del av ett större arbete med att forma hållbara lokala organisationer för framtiden. I fokus för arbetet står ett 15-tal pastorat eller församlingar med självständig ekonomi, som alla har mindre än 5 000 medlemmar. De finns i lokala sammanhang som stiftsstyrelsen vill värna inför framtiden.

Det är viktigt att församlingarna finns kvar, att vår kyrka är närvarande i hela stiftet och att den representeras av människor med god kännedom om lokalsamhället, om dess invånare, om bygdens möjligheter och svårigheter. Det finns många goda exempel på när lokala församlingar visat vad vår teologi grundad i den evangelisk-lutherska traditionen innebär och hur Jesus kärleksbudskap omsätts i praktisk handling, exempel som inte varit möjliga om inte församlingen varit djupt förankrad i det omgivande samhället.

Jag tänker på hur församlingshemmen öppnas när ett samhälle drabbats av en allvarlig olycka och kyrkans medarbetare ordnar med varm dryck, omtanke och möjlighet till stöd och samtal. Jag tänker på hur våra pastorat och församlingar mobiliserade så många hängivna medarbetare i samband med flyktingkrisen. Jag tänker på all samverkan med vård, skola och omsorg och föreningsliv. Och jag tänker naturligtvis på allt fantastiskt arbete som sker för alla åldrar runt om i stiftet. För våra barn, ungdomar och äldre finns mängder av mötesplatser och erbjudande om gemenskap, stöd och samtal i olika former. Självklart ser jag också hur gudstjänster och andakter varje vecka håller bönens och Gudsnärvarons ljus brinnande runt om i våra bygder.

Stiftskansliet gör varje år en sammanställning av statistik och annan fakta om hur barn har det i vårt område. De senaste två åren har vi även vänt oss till barnen själva. I den senaste hearingen är det närmare 170 barn och ungdomar som svarat på våra frågor. Barnen uttrycker att de behöver sammanhang, en känsla av mening och bli tagna på allvar. De vill bli sedda och bekräftade.  I hearingen blir det tydligt att den lokala förankringen har betydelse för hur barnen ser på kyrkan och vilken roll den kan ha i deras liv.

När vi i stiftsstyrelsen blickar mot framtiden är barnens perspektiv viktigt. De unga är inte bara vår framtid utan också vår nutid. Välkomnar inte kyrkan dem nu, utifrån deras speciella förutsättningar och livsvillkor, så tappar vi kontakten med både nutiden och framtiden. För detta krävs att vi använder våra resurser på ett klokt sätt.

Lika viktig som den lokala förankringen är också delaktigheten i en större gemenskap: i stiftet, i landet och i världen. Som kristna tillhör vi världens största trosgemenskap, det är en insikt som vidgar perspektiven. Ungefär som när man ser sin hembygd från ett berg. De närmast kända gränserna blir otydligare när utsikten visar ett större sammanhang än det man kunde se från marken.

Utsikten hjälper oss att se att alla delar i helheten hänger ihop, att varje församling ingår i ett större vi: en gemensam kyrka med ett gemensamt ansvar för att vara kyrka på ett gott och trovärdigt sätt tillsammans. Om en församling inte har kapacitet att utföra den grundläggande uppgiften i dess helhet eller inte mäktar med sitt arbetsgivarskap och sitt förvaltaransvar, så är det därför inte ett bekymmer endast för den församlingen utan för hela vår kyrka.

Man blir starkare när man ingår i ett sammanhang, när man är fler som kan kämpa tillsammans, som kan dela ansvar, bekymmer, erfarenhet och hopp, som en familj. Och det är just vad det innebär att vara kyrka – att ingå i Guds familj. Jag är övertygad om att insikten om vår kallelse att ingå i en större gemenskap, gör det lättare för oss att fokusera på det centrala i kyrkans uppdrag, att vara en levande församling.

En konferens som Härnösands stift arrangerade i början av juni rörde sig kring spänningen mellan vår kallelse att vara en levande kyrka och Svenska kyrkans struktur och organisation. Vi konstaterade att båda polerna i detta spänningsfält behövs, den ena förutsätter den andra och har så gjort i alla tider. För ett levande församlingsliv med fokus på att sprida evangeliet krävs en väl fungerande organisation som säkrar att kyrktaket inte läcker, att verksamheten planeras och genomförs så att medlemmarnas kyrkoavgifter förvaltas väl och att de anställda får lön och en bra arbetsmiljö.

Jag tror att de slutsatser som formulerades vid konferensen – inspirerade av föreläsaren Niclas Blåder – kan hjälpa oss framåt. Med fyra vägmärken: samtiden, tilliten, källan och handlingen gav deltagarna oss många användbara råd. När det gäller samtiden: vi behöver läsa på, lyssna till flera perspektiv, samtala och beskriva det vi står i. För tilliten: var prestigelös, ärlig, tålmodig och modig. Gällande källan: för dialog med Jesus, bibelordet, vår lära, bekännelse och ordning och koppla ihop detta med den samtid vi lever i. Lita på att Gud leder och vill väl. Och handlingen: välj, välj bort, ta ansvar för valen, tänk på helheten och respektera allas åsikter, även hos dem som inte fick sin vilja igenom i beslutet.

I vår tid – den blick som vi har möjlighet att ha framåt – är min och stiftsstyrelsens mening att vi, för att frigöra resurser och kapacitet så att varje församling har möjlighet att utföra sin grundläggande uppgift, behöver verka för att ansvaret för verksamhet, administration, personal, ekonomi och förvaltning solidariskt delas av flera församlingar. Den organisationsform som finns för det i vår kyrka är pastoratet. Den teologiska grunden har vi i vår tradition, bekännelse och ordning: att församlingen är den primära enhet där den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, bedriva undervisning, diakoni och mission ska utföras i alla dess fyra aspekter.

I ett längre perspektiv – längre än vi kan blicka i dag – är varje kyrklig organisationsform en tillfällig lösning, anpassad till hur dess resurser effektivast kommer till nytta för det de är avsedda under de omständigheter som gäller i den samtid kyrkan verkar i nu. Det finns inget som säger att vi i en framtid varken kan eller ska vara organiserade på det sätt som vi är nu. Det innebär dock inte att kyrkans tid kommer att vara förbi. För Guds familj finns alltid en framtid. 

Låt oss därför hjälpas åt så att vi utifrån vår gemensamma kallelse att vara kyrka i evangeliets tjänst både stöder varandra, rättvist delar på de resurser vi har och tillsammans rustar oss för en framtid med andra förutsättningar.

Så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. (Romarbrevet 12:5)

Eva Nordung Byström,
biskop i Härnösands stift

Det här är den tredje artikeln i en serie som biskop Eva Nordung Byström skrivet med anledning av strukturarbetet i Härnösands stift. Tidigare artiklar: