Lördag 13 maj invigs minnesmärket Sten för tårar i Stadsparken i Härnösand. Minnesmärket har rests av Härnösands kommun för att hedra offren för trolldomsprocesserna på 1600-talet. Senare i år planerar Svenska kyrkan i Härnösand och Kramfors att resa minnesstenar på de orter där de avrättade hörde hemma. Stenar med offrens namn ingraverade, nästan alltid en kvinna, planeras på sex kyrkogårdar.
Kyrkan och staten var vid den här tiden två sidor av samma mynt. Som en del av statsmakten deltog prästerna i den rättsvidriga hanteringen. Mest beryktad är prästen Laurentius Hornaeus som fick i uppdrag av kyrkoherden i Torsåker att spåra upp alla i trakten som ägnade sig åt trolldom. Det slutade med att var femte kvinna i Torsåker avrättades. Även i Härnösand torterades och avrättades kvinnor sedan de utmålats som häxor. Mellan åren 1668 och 1676, med den kungliga trolldomskommissionen i ryggen, avrättades närmare 300 personer i Sverige efter att de oskyldigt anklagats för trolldom. Hälften av avrättningarna skedde här i Härnösands stift där jag 350 år senare är biskop. Det var också i mitt stift, i Lillhärdal i Härjedalen, som den första kvinnan avrättades 1668.
När Tony Guldbrandzén, en av mina företrädare på biskopsstolen i Härnösand, för snart 20 år sedan lyste frid över kvinnorna som dödats på avrättningsplatsen i Lillhärdal, tog han också kraftigt avstånd från kyrkans del i trolldomsprocesserna. Det kan tyckas som en självklarhet att göra, men det tål ändå att upprepas. Det var kristendomens språk och symboler som användes i det som vid den tiden ansågs som en strid mellan Gud och djävulen, mellan goda och onda makter.
Det var kristendomens språk och symboler som användes i det som vid den tiden ansågs som en strid mellan Gud och djävulen, mellan goda och onda makter.
Eva Nordung Byström, biskop
Om jag öppnar fönstret på mitt arbetsrum på stiftskansliet och böjer mig ut en aning, kanske jag kommer att kunna se en del av minnesmärket som landskapsarkitekten och konstnären Monika Gora har skapat i parken utanför. Det kommer att påminna mig och andra som passerar Stadsparken om fruktansvärda, rent ondskefulla, händelser i historien. Troligen kommer vi att förfasa oss över minnet av de rättsvidriga processer och gräsliga öden som drabbade kvinnorna som anklagades för trolldom. Kanske är det lätt att tänka då att människor var lite dumma förr, att något liknande inte kan hända i dag.
Men kanske är det motsatsen som är minnesmärkets viktigaste budskap. Att det är en påminnelse om att historien på ett eller annat sätt kan upprepa sig, om risken med ryktesspridning och förtal, om hur lätt lögnen kan flyga och få konsekvenser som är svåra att överblicka i stunden. Vi vet ju att även i vår tid händer det att människor utsätts för helt sanslös förföljelse. Det är inte mer än 80 år sedan som judar och romer torterades och massavrättades till följd av lögnaktiga idéer. Det hände i vårt lands grannskap
Historien lär oss att människor i grupp kan ställa till med vedervärdiga saker. Den lär oss också att människor i grupp kan få stopp på vedervärdigheterna. Låt oss aldrig glömma det.
Eva Nordung-Byström, biskop
BILDTEXT: Sten för tårar, skissbild av konstnären Monika Gora, som visar en tänkt bild av minnesmärket.