Begravning
Att ta farväl av en närstående är svårt och tungt. Det ofattbara blir bara glimtvis verkligt när någon som vi älskar går bort. Att samlas till begravningsgudstjänst, familj, släkt, vänner, och andra nära, är ett sätt att gemensamt stötta varandra och hämta kraft ur minnet av den som gått bort.
Begravningen är en akt av kärlek och respekt för den döde. Vi får tacka för vad den människan gett oss. Gudstjänstens djupaste ärende är överlämnandet av den döde i Guds händer. Nu sköter Gud hela omsorgen om den människan.
Genom begravningsgudstjänsten visar vi också respekt för kroppen. Kroppen kan inte skiljas från människan. Den är vårt hem. Vi lägger kroppen till vila, den går tillbaka till kretsloppet. Vi är en del av den här världen, men vi är också något mer. Vi har del i något större, vi hör ihop med Gud. Det är egentligen inte farväl vi säger, utan på återseende. Det betyder tyvärr inte att det är enkelt. För många är det ändå en tröst att veta att den man saknar finns i Gud, att det inte är slut här. Vi är summan av alla människor vi mött och knutit band med. Vi är mer än vi själva förstår.
Kraften i gemenskap
Tillsammans med prästen får vi genom texter, blommor och musik forma begravningsgudstjänsten så att den lyfter fram den döde. Att fundera runt avskedet är en del av att säga farväl.
Att prata är också viktigt för sorgearbetet. Därför är det så bra att fortsätta gemenskapen med en så kallad minnesstund efter begravningen. Hur många som deltar och var samlingen sker är av mindre betydelse och om det blir mat eller inte spelar ingen som helst roll. Det handlar bara om att få tillfälle att fortsätta minnas den döde tillsammans. Att låta sorg och saknad samsas med glädje och tacksamhet.
Dagarna som följer
Efter begravningsgudstjänsten vittnar många om att sorgen tar en annan skepnad. Vardagen tar över och det kan ofta kännas väldigt tomt. Döden är början på många tankar, svåra och avgörande, ofta om vår egen stund på jorden. Kyrkans präster och diakoner, kyrkans sorge- och anhöriggrupper finns till hands för den som vill dela sin sorg.
Vid allhelgonahelgen tänder vi tusentals ljus på kyrkogårdarna för dem som inte finns hos oss mer. Sorgen har lika många ansikten som sörjande. Vi människor lever olika liv och vår sorg liknar inte varandras, ändå är saknaden något som förenar oss. Och det som kan bära i vardagens tomhet är Guds löfte om att vi inte är ensamma.