Begravningsplatser är inte bara platser för minnen och stillhet, de är de även stråk för rekreation och en grön lunga i staden. Begravningsplatserna i Helsingborg har en stor biologisk mångfald med många olika typer av växter, stora som små. De blir därmed också hem för ett stort antal djur, även de i varierande storlek – från insekter upp till rådjur. Det rika djurlivet kan i sig även locka fram andra besökare – fågelskådarna. Ofta kommer de utifrån, men ibland väcks även den inre fågelskådaren till liv hos dem som redan arbetar på begravningsplatsen.
– Det började när vi renoverade fågelholkar här 2019. Vi började hålla koll på vilka fåglar som dök upp och vilka som kom tillbaka, berättar Jonas Cedergren och fortsätter:
– När vi tittade efter såg vi att det inte bara är de vanliga fåglarna som kommer hit, det kanske vi inte hade sett annars. Det var så jag fastnade, den sommaren köpte jag min kamera.
Lockar med mat och bad
Jonas och Annette har båda satt upp små matskålar med sittpinnar på sina arbetselbilar, så att fåglarna kan komma till dem och äta. Och så har de gjort flera fågelbad på kyrkogården.
– Man kommer verkligen nära dem när de kommer och äter eller badar, säger Annette.
Hur folk väljer att fågelskåda skiljer sig åt. Jonas berättar att många använder en tubkikare och ett block där de kan anteckna vilka fåglar de ser.
– Vi är mer så att vi vill ta bra bilder, säger Annette.
– Ja, kameran är med här ibland. Och vi stannar kvar efter jobbet och fotar när ljuset blir rätt, fortsätter Jonas.
Och de är inte ensamma, många besökare tar med sig kameran till begravningsplatsen på jakt efter fåglar och andra motiv.
– Vi hade en familj här nyligen där dottern hade fått en ny kamera, och det första de tänkte vara att gå hit till vårt fågelbad och fotografera fåglar, det är lite kul, berättar Annette.
– Ja, det är kul att få hit nya ”talanger”, säger Jonas med ett leende.
Och det saknas inte fåglar. Visst finns det gott om skator, kråkor, måsar och flera av de vanligare småfåglarna, men även mer ovanliga besökare.
– Vi hade en kattuggla här för ett par år sedan, nu har vi en duvhök – och kanske en sparvhök, berättar Jonas.
– Sen har vi hört spillkråkan med, men det räknas inte om man inte ser den, fyller Annette i.
En hobby som kan ta dig långt
De har även haft besök av sidensvansen, som också lockat andra fågelskådare till kyrkogården. För det är ofta så det fungerar, fågelskådare tipsar varandra om var de kan få se något ovanligt. Och även om Jonas och Annette rekommenderar hobbyn känner de sig nödgade att lägga in en brasklapp, delvis just därför.
– Man kan bli galen av detta. Att åka långa vändor bara för att titta på en fågel, och sedan kanske ändå inte få bra bilder, säger Annette.
– Nej, ibland är det inte ens så att man hittar dem, fyller Jonas i.
– Men det är kul, det är en bra hobby, man kommer ut mycket och får luft, säger Annette.
– Och man hittar många platser man inte varit på tidigare, fortsätter Jonas.
Den längsta utflykten, den till Vargön utanför Vänersborg nästan 30 mil bort, slutade ju också lyckligt och de lyckades se den gästande rubinnäktergalen. Något som Jonas också lyfter som en av höjdpunkterna under deras fem år som fågelskådare. Andra höjdpunkter har varit kungsfiskaren och lappugglan som de hittat på mycket närmare håll.
– Kungsfiskaren är alltid trevlig att titta på, den har vi hittat i Jordbrodalen här i Helsingborg, och i Klippan. Det blev bra bilder, säger Jonas nöjt.
Rutinerad besökare på begravningsplatserna
Med sina fem år är Jonas och Annette relativa nybörjare. En som har mer rutin som fågelskådare på begravningsplatserna i stan, trots att han till skillnad från Jonas och Annette inte är anställd där, är Carl Gustav Tollgreef som varit intresserad av fåglar sedan uppväxten.
– Det började med farsan, och farfar var intresserad också, så jag har hållit på i 60 år här, berättar han. Han brukar hålla sig i närområdet runt Helsingborg när han tittar på fåglar. Med åren har han lärt sig var han ska leta, och han besöker ofta begravningsplatserna runt Pålsjö skog med sin kikare.
– Här är lite att se, det är gott om domherrar och tidigare har det ju även funnits hornugglor. Och på våren kunde man se ringtrastar som annars håller till i fjällen, berättar Carl Gustav.
Just ringtrastarna var han förtjust i, och i gröngölingen som även den syns till ibland.
– Jag är inte så att jag kryssar av när jag ser något, men när man upptäcker en speciell fågel så kan man ju känna ”wow”.
