Vi möts i Pålsjö skog för en kall lunchpromenad.
– Här har jag gått mycket med mina tankar, säger Josefine.
Vi pratar om adoption, identitet och hennes hopp om att finna något som hon inte riktigt visste vad det var. Det är många känslor som ryms i hennes berättelse, och ibland brister rösten.
– Jag kanske kommer att gråta lite, ursäktar hon, men det är bara att fortsätta, det kommer bara ibland.
Josefine kom till Sverige tidigt och berättar att hon inte hade så mycket tankar om sin adoption som barn, under sin uppväxt. Hon växte upp i en trygg, svensk familj och tycker att hon har haft alla förutsättningar som behövs i livet.
– Jag har ju minnen från barndomen som jag nu i efterhand har reflekterat mer på än vad jag gjorde då, som till exempel när någon frågade vad min riktiga mamma hette eller att någon kommenterade min hudfärg.
Men något som hon alltid har gjort är att skriva, små reflektioner, dikter eller låtar, för att uttrycka sina känslor. Oftast kopplad till hennes identitet på något sätt. Men runt år 2015–2016 började Josefine fundera lite mer på det här med adoptionen, dels utifrån medias rapportering men också bloggar och böcker som berörde.
– Jag och min sambo planerade en semesterresa 2017 och då började vi fundera på om det inte varit kul att åka just till Indonesien, när vi nu ändå skulle ut och resa.
Josefine hade inte haft någon tanke på att söka sina rötter eller att ta reda på något om sin bakgrund, utan det kändes mer som att det var roligt att passa på när de ändå hade planerat ledighet. Resan gick till Bali, men de bokade också ett flyg till Surabaya på Java,
som Josefine kommer ifrån, för att besöka några av de adresser hon hittat i sin adoptionsdokumentation.
– Jag brydde mig inte så mycket om min bakgrund då, eller hade väl egentligen tryckt undan alla sådana tankar tidigare, berättar Josefine. Men när vi väl kom på plats kom plötsligt massa oväntade känslor och förhoppningar.
Josefine kände plötsligt att det här faktiskt spelade roll, att hon kanske trott att det enklaste varit att låta bli att bry sig. Nu insåg hon att det här var viktigt för henne.
– Även om inte hudfärgen spelade någon roll så är jag ju brun. Jag har ett ursprung i något annat än det jag befann mig i, säger Josefine.
Hon började mer och mer förstå den dubbla känslan av sin identitet, och sitt trevande i att försöka navigera där någonstans mitt emellan.
– Jag kunde inte låtsas längre även om det nog skulle vara mycket enklare. Och att som barn inte ha något val har hon funderat en del på. Att hon egentligen aldrig haft en möjlighet att få välja att ha en koppling, eller inte, till sitt ursprung – varken gällande kontakter, språk eller kultur.
– Känslan kan ibland vara att jag blivit bortlyft, tagen ur mitt sammanhang och bara placerats rätt ner i ett annat, säger Josefine.
Hennes mamma hade försökt att hålla kontakten, sparat adresser från Java där hon hämtat Josefine, skickat bilder och brev – men de kom alla tillbaka igen.
– Även om vi aldrig fick någon kontakt via de här adresserna tänkte jag ju att jag ändå hade lite adresser att gå på.
Väl på plats i Indonesien kom inte Josefine så mycket längre i sitt sökande, men fler frågor och funderingar om var hon hörde hemma dök upp. En kvinna de träffade under resan engagerade sig i sökandet. Hon drev på och försökte hjälpa till för att hitta Josefines biologiska mamma. Men för Josefine var kanske inte det viktigaste att hitta just sin mamma, utan mer att utforska och förstå vem hon egentligen var.
Hemma i Sverige skickade Josefine in en ansökan till tv-programmet Spårlöst. Det blev ett nej från programmet efter några månaders förhoppningar. Då tog hon hjälp av en organisation för att söka vidare. En process som var ganska jobbig, och innebar mycket väntan och tankar.
– Jag skrev mycket under den tiden, det var mitt sätt att hantera alla tankar, berättar Josefine. Efter en tid fanns där mycket text och även om processen att söka fortfarande pågår började Josefine fundera på om hon kanske skulle göra något åt de där texterna. Kanske som en del i att på något sätt bli klar med ett första kapitel i sökandet, och ta tag i saker i stället. Som ett slags avslut.
– Boken är en slags sorgebok. Det är en sak jag insett längs vägen, att jag bär på sorg. Det är en förlust jag känner, och boken och texterna är ett sätt att bearbeta det.
– Att ge ut boken har varit ett sätt att ta nästa steg, se framåt och leva med den sorgen, fortsätter Josefine.
Det är svårt men också lite positivt, menar hon. Boken har inte bara gjort att hon öppnat upp och satt ord på sina känslor. Det har också inneburit att hon tagit kontakter hon aldrig tagit innan, och tagit steg längst vägen som har fört henne vidare i processen.
Josefine tänker det finns något hoppfullt i att söka. Även om där inte finns något konkret hon hittar, så innebär varje steg framåt något nytt som formar henne.
– Jag känner mig mer ärlig nu, både fysiskt och mentalt. Mitt hopp är att jag ska kunna sluta trycka bort mina tankar, och i stället landa i den här sorgen och ovissheten. I det som är jag och som är lite mitt emellan.