Stunder av maktlöshet har lärt oss att skilja mellan hopp och optimism, eller hur? För hoppet i maktlöshet omfattar alltid ett Vi, ett socialt sammanhang. Dessutom leder alltid hopp till gemensamma aktiva handlingar. Ja, hoppet är en vägran att tillåta förtvivlan att
härska inför lidande och död.
– Själv undviker jag att hoppas, säger en röst.
– Det är omöjligt, svarar jag, att hoppas är ju en del av att vara människa.
– Evolutionen och inte minst den upplysta kulturen ersätter hoppet, replikerar rösten.
Men tvärtom, allt fler människor bejakar ju sin längtan efter helhet. Och existentialisterna highlightar människans basala meningssökande. Kampen för rättvisa och fred är goda exempel på hopp som leder till befriande handlingar. Hoppet ser förtryck, flykt, torka och översvämningar.
I tider när individualismen gör människor strandsatta, ensamma och övergivna i sitt eget, kan vi behöva återvinna ett ansvarstagande som hoppas på liv för människor och klimat. En människosyn för både jorden och himlen. Helheten, meningen och freden som Jesus berättade om, gestaltade i sina handlingar och formulerade så här: Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
(Matteus 6:10)
/Kristian Lillö
Kyrkoherde